torsdag, augusti 17, 2017

Min nya kuvertväska







* * *
Att gå på restaurang eller cykla i väg för en drink och ta en liten kuvertväska är liksom ett tecken på att man är en egen person och inte enbart mamma. När väskan inför kvällen inte behöver rymma ritblock och pennor, hörlurar och en surfplatta.

Inte för att det är något fel med det, inte alls. Jag vill ju helst ha familjen samlad mest hela tiden.

Men vissa kvällar, är det härligt att gå ut enbart som vuxen. Och för de tillfällena köpte jag mig en ny kuvertväska. Ett loppisfynd för dryga trettio kronor som får följa mig genom livet.

- - - -

Så säger jag tack för fina kommentarer och omtankar efter mina tidigare ord om ryggen. Morgonen efter sträckte en medmänniska ut sin hand och bjöd in mig till behandling. Och efteråt kände jag att kopplingen mellan höfterna, ländryggen och baksida lår åter var på plats - vilket är rätt bra när man ska springa.

Men mest betydelsefullt av allt, att någon brydde sig på djupet.

Om kvällen åkte jag till jobbet och löpbandet. Dels ville jag ro min tröskelintervall-utmaning om tio veckor i land och dels behövde jag en genomkörare inför helgens springupplevelse i fjällvärlden.

Och jag gjorde det! Jag sprang i mål på mina intervaller. Trettio minuter i elva kilometers-tempo och känslan vid målgång var - jag kan springa längre i denna fart. Lycka!

Så körde jag hem genom kvällen och blev varm i hjärtat när jag såg mitt hus och lampor som glittrade. Hann krypa ner hos min tjej och delge min glädje och läsa ett kapitel ur vår bok. Gick och la mig med en perfekt trött och lätt känsla i kroppen.

Jag och Markus firade också nioårig bröllopsdag i går. Jag lagade porchetta och gräddsås och en variant av Hasselbackspotatis med små sötpotatisar och parmesanpanering. Allt medan Siri satt i kökssoffan och spelade musik och läste och hunden låg vid mina fötter vid köksbänken.

Och så har vi avverkat den gamla inspelningen av Anne på Grönkulla, jag och Siri. Oj, vilka minnen och oj, vad jag grät i slutet.

Precis så som jag älskar när livet ser ut. Omtanke, läsning, musik och film, familj och träning i en enda fin röra.


Tingsholmen


* * *
Häromdagen åkte vi på utflykt med morfar.

Jag och mina tjejer hämtade upp honom i Chevan.


Så styrde vi kosan mot min barndoms strand.

Gick på upptäcktsfärd.


Och tog en fikapaus på stranden.


Och så ytterligare en sväng på skogsstigar innan vi tackade för en fin utflykt, sista dagen innan skolan började om och hösten kröp sig på.

[ foto: kurt lundberg ]


tisdag, augusti 15, 2017

Rygg-ledsen


* * *
Det gör ont att erkänna hur dålig jag är i ryggen.

Egentligen började det tidigt i våras. Jag blev övermodig, tyckte jag var lite bättre än vanligt och glesade ut besöken hos min ryggbehandlare. När jag var där i maj-någonting så upplevde jag inte lättnaden efteråt. Den när jag får sova gott och djupt. Trycket över bröstryggen och hjärtat släppte bara temporärt. Samma sak nästa behandling, och sedan blev min räddare-i-nöden sjuk och jag pausade all behandling.

För att inte tappa allt har jag gått på riktigt bra, djupgående massage två gånger under semestern. Men det löser inte något grundproblem, allt finns kvar, från ländrygg via bröstryggen och upp i huvudet.

Jag är fortfarande ledig och det känns som att jag ägnar en stor del av dagarna till att mjuka upp ryggen. Värktabletter, starkt linement, inflammationsdämpande kräm. Och så träning, stretch och yoga och ärligt talat är jag så gruvligt less. Och ledsen.

När jag sprang sist kände jag av ryggen hela passet och det brukar jag nästan aldrig göra. Inte ens då fick jag känna mig fri.

Och så räknar jag bambukudden och hälsovästen (och alla behandlingar) och tänker hur mycket pengar jag lagt ner på min rygg denna sommar, utan att egentligen känna mig ett dugg bättre.

Bestämde mig för att göra något jag valt bort sedan flera år. Jag bestämde mig för att boka tid hos en naprapat. Rådgjorde med en välrenommerad i morse, men där fanns inte tid förrän på torsdag och eftersom jag ska springa fjäll-lopp på lördag blir det för nära inpå. Men till veckan har jag en naprapat-tid som väntar på mig.

Det är sällan jag släpper fram mina ryggkänslor, men just nu tär det på mig enormt.

Och jag är less, så less och jag önskar att jag fick vakna en morgon och känna mig lätt och smidig och värkfri.


måndag, augusti 14, 2017

Vardagsmat






* * *
Jag är inne på sista semesterveckan och när jag tänker tillbaka känns det som 
om jag varit ledig länge. Just nu är huset stilla. Hunden sover i sin bädd 
(hon kräver övervakning för tillfället - efter ett missriktat hopp upp på en brygga 
i går har hon en slags ful bula vid ena frambenet som hon gärna slickar på 
- därav övervakningen) och barnet är med en kompis vid bryggorna och badar.

Skön kontrast mot gårdagen då vi först höll badkalas för Siris balettklass 
och sedan middag och tårta för hennes närmaste släkt.

Jag ska strax gå ner och förbereda middagen, jag har en halvlös plan för veckan 
och mat i både kyl och frys. Det är skönt, jag gillar inte att handla varje dag.

Nästa vecka blir dag vardagsmatplanering som vanligt.

Bilderna ovan är i alla fall en snabb vardagsfavorit. Äggmuffins i skinka 
med avocado, bbq-sås, paprika och riven ost.





söndag, augusti 13, 2017

Den vackraste jag vet fyller 11







* * *
Vi vaknar upp till söndagen den 13 augusti. Det betyder att vår allra mest 
älskade och vackersjälade flicka fyller 11 år. Vi firar med kalas för hennes 
vänner på mormors stuga. Badtunna, grilla mashmallows och äta fruktspett. >

Senare fyller vi på med våra familjer som kommer på middag och italiensk 
marängtårta med grädde, lemon curd och bär från trädgården.

Men allra mest ser jag fram emot att få komma hem ikväll, med en kalastrött 
och glad 11-åring. Att få hålla om henne i soffan och njuta havsdoft i trassligt hår, 
och tänka att den här flickan och jag, vi hör ihop.

Och på den sista bilden sjunger Leslie födelsedagssången 
för storasyster, om någon skulle undra.


torsdag, augusti 10, 2017

Ett litet liv


* * *
Den här boken har varit min sommarläsning.

Och drygt 730 sidor senare är jag mör. Inte för omfattningen, direkt. 
Utan för innehållet.

Jag valde "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara till en av bokklubbarna dels för 
omslaget och dels för att en kollega på jobbet talade så varmt om den.

Baksidestexten lyder:

"En roman för den som vill bli uppslukad av den stora 
berättelsen - djupt gripande, skoningslös och oförglömlig.

Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och 
Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier 
och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras 
vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude - 
Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står 
honom närmast.

Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet 
som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. 
Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till 
framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek 
håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas 
mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken 
han inte kan tillåta sig."

När jag läste om alla priser, nomineringar och utmärkelser så tänkte jag, 
att det kanske är dags för en sådan bok.

Och den här boken har slukat mig. Förtärt mig. Fått mig att läsa sommarnätterna 
igenom. Jag har längtat tills den skulle ta slut, men att sluta läsa har aldrig varit 
något alternativ

.... djupaste självsmärta, djupaste vänskap ...

Jag har inte ens orden för att formulera vad jag känner för "Ett litet liv", 
men jag är oerhört ödmjuk inför författaren. Och någonstans, är det här läsning 
när den är som mest krävande, mest berörande och mest fantastisk.




tisdag, augusti 08, 2017

Dessert efter lunch





* * *
Vi äter lunch på rester men blir inte riktigt mätta. Därför gör jag 
en hitte-på-efterrätt. Mixar dadlar med mandel, havregryn, flingsalt och kokos. 
Lägger i glas och skedar över proteinpuddning med vaniljsmak. Toppar med 
färska jordgubbar och kokosflingor.

Enkel lycka i ett glas.




måndag, augusti 07, 2017

Kroppen och löpsteget


* * *
Startar Runkeeper och podden om löpning av Malin Ewerlöf och Petra 
Månström. Medan jag hittar takten och andningen lyssnar jag till deras ord 
om grundförutsättningar, om att man ofta har antingen farten eller uthålligheten 
som grundtalang. För mig är det uthålligheten som är min grund, jag kanske 
inte är så snabb. Men jag kan springa länge.

Och där bottnar nästa utmaning. För att utvecklas i löpningen behöver jag träna 
på det som är svårare. Jag behöver alltså träna på att öka farten. Om två veckor 
springer jag Artic circle race, loppet där när man flyger ut i naturen med helikopter 
och ska springa tillbaka efter Polcirkeln. När det är gjort ska jag lägga tio veckor 
på ett träningsprogram som går ut på att bli snabbare på milen.

Jag är pånyttkär i löpningen. Det är den träningsform som ger mig mest sinnesro, 
som ger mig härligast känsla efteråt. När jag duschat och ätit och ligger i soffan 
om kvällen med ett lätt svid i benen.

För mig är det så viktigt med träningen. Det är då jag verkligen känner att jag kan 
lita på min kropp. Det kan såklart gå bättre och sämre, men under träning håller 
kroppen. Annars vet jag aldrig om jag ska vakna upp med huvudvärk. Det går sällan 
en dag utan att jag ställt väckaren, sover jag för länge blir huvudvärken för svår. 
Jag vet inte hur ont jag kommer att ha och jag har fortfarande problem med 
min sköldkörtel, med medicinering plus en rad följdproblem.

Men under träning känner jag mig hel och stark och det är så oändligt värdefullt. 
Något jag värnar om med hela mitt hjärta.

Men det var alltså söndagseftermiddag. Jag startade Runkeeper och sprang 
ut i frisk luft och gråskala. Och äntligen gjorde jag milen på femtiofem minuter. 
Dessutom med vetskap att jag har mer i mig. Jag räknade nämligen från bron 
hemma, helt ouppvärmd, så det finns sekunder att kapa. Målet är att springa 
på femtio minuter. Med min målmedvetenhet, och kanske ett löpläger i höst, 
kan det gå.

Jag tänker i alla fall ha roligt på vägen, och njuta 
av ett tydligt program att följa.

Försöker landa i att jag nådde en milstople igår. Tio kilometer på femtiofem 
minuter. Inte alls snabbt för vissa, väldigt snabbt för andra. Övar på att inte 
förminska min insats, utan istället känna mig stolt för att jag klarade det.

Och för att jag hade roligt under tiden.


Helg vid havet



* * *
När vi ätit frukost om lördagsmorgonen packade vi övernattningssaker 
och åkte mot farmor och farfars stuga på en liten ö utanför Skellefteå.

Vi åt lunch till solglimtar, strosade på klipporna och hittade fina 
träbitar. Vi hukade under grenar i skogen och beundrade spindelnät. 
Drack en drink på altanen med utsikt över havet och satt i vilstolen insvepta 
i filtar och högläste en bok.

Det var ett vackert dygn på ön. Frisk luft, hav och klippor. Med åren 
har jag kommit att hålla den platsen kär. Som att hela ens jag får plats 
att landa där.

Om söndagen träffade vi en kompis som bor i New York. Vi fikade paj med 
rabarber och smultron från trädgården och hade en fin eftermiddag tillsammans. 
Sedan tog jag en springrunda och den ska jag skriva mer om senare.

Men alltså, vilken helg!

Hav och vågor, frisk luft och vänskap.