Sorglig helg

Nu är det gjort. Hemi är kastrerad och kommer inte att löpa eller kunna få valpar längre. Det är skönt, men hemskt. Hon ville väldigt gärna följa med hem från veterinären, men när vi kom hem på gården fick vi knappt ut henne ur bilen. Hon orkade inte ställa sig upp och det är inte lätt att bära en 45,5 kilos hund.

Tratten fastnar överallt. Såret är över två decimeter långt. Vi har knappt sovit något i natt. Hon vill inte ens ha köttbullar. Hoppas att vi kommer tycka att det är värt det.

I dag är det också ett år sedan mammas yngre bror dog. Hans sambo och barn var hos mamma på middag i går. Martin sa "Min pappa är död, jag vill att han ska leva."

Mamma ringde och grät när de åkt.

Ett år sedan. Det är mitt värsta telefonsamtal, alla kategorier. Jag och Maria var ute med hundarna vid kyrkogården i stan. Mamma ringer och hon skriker bara. Skriker rakt ut, skriker ångest. Det känns som om jag tar en kullerbytta. Hela världen snurrar liksom runt i en gigantisk kullerbytta.

Ett år sedan.

Inte världens roligaste helg.