Schablonbilder på film

Det är förmodligen fel tillfälle att betrakta detta ämne. Mellan en tv med sport och en med nyheter, telefoner som ringer och "Emma" som svettas över alla helgens sportresultat.

Men jag gör det nu, innan ämnet växer mig över huvudet och formuleringarna gör det oöverstigligt. Det handlar om schablonbilder på film.

Givetvis är det ett effektivt sätt att, utan att använda speciellt mycket energi och kraft, förmedla en känsla eller hur en person är - till exempel norrlänningarna i Norrlands Guld-reklamerna. Men det finns något mycket farligt med schablonbilderna. Speciellt när de flyttar in i helt okej filmer.

De två exempel jag kommer ihåg på rak arm är "Bridget Jones dagbok 2" och "Wedding Crashers". I första filmen hamnar Bridget i thailändskt fängelse - där thailändska kvinnor på ett humoristiskt (och vid första anblick träffsäkert) sätt framställs som bimbos, dumma i huvudet och som bara vill klä ut sig till Madonna och sjunga på bruten engelska.
Det andra exemplet handlar om rollkaraktären "bögen" (minns inte vad han hette i filmen) i "Wedding Crahsers". Där blir bögen en konstnärlig kuf, som tror att alla, jag menar alla, män vill ligga med honom för att de tittar på honom - eller råkar titta på honom. Han smyger sig på folk på natten och gömmer sig i garderober. Han kan inte ens gå rakt, och saknar empati.

Ja, det finns mer, men jag stannar där. Det som är obehagligt är att filmerna är trevliga, schablonerna är så skickligt gjorda att man skrattar åt dem. Det blir naturligtvis extra effektivt när det är just så småtrevligt och fnissigt, vi gapar och fördomarna rinner ner i svalget.

Fördomarna om vissa grupper i samhället förstärks på ett otroligt effektivt sätt genom exempelvis dessa exempel. Utan att man som filmtittare märker det blir man matat med propaganda, med den i samhället rådande ideologin. När man börjar tänka på det kan man bli lite mörkrädd.