fredag, januari 25, 2008

Dagissov och grann(o)sämja

Markus följde med och hämtade Sirre från dagis. Hon blev glad när vi kom, men hade haft det toppen. Sovit i barnvagnen hade hon gjort i nästan två timmar. Stolta föräldrar som vi är minns vi särskilt att fröken sa att hon var det mest lättsövda barn hon någonsin råkat på.

Hon har också målat sin första teckning, som ska sättas in i Siripärmen. Åh, stortjejen. Hon är så underbar och ikväll hon varit trött och kramig.

Grannen, då.

I onsdags somnade Siri i vagnen på väg hem från dagis. Jag sköt in henne i uthuset för att hon skulle få sova i lä från blåst och snö och påbörjade själv projekt skotta gården. Efter 20 minuter kom gamla gubben som är vår granne mitt emot ut och satte fast sin jakthund i linan. Sin vana trogen började hunden skälla åt allt som rör sig på gatan. Efter några minuter kollade jag till Siri som givetvis vaknat av envetna skall.

Vi gick in och jag försökte söva om henne i spjälan, men det var lönlöst.

När vi sedan satt och skulle äta mellis såg jag att både herr och fru skällhund kom ut på gården. Eftersom jag tidigare irriterat mig på hundskällandet (men aldrig så mycket som i onsdags, då jag verkligen hade ett barn som behövde få sova klart) tänkte jag att "jag går över och pratar med dem". Precis som jag skulle ha velat att någon gör med mig om jag gör något som irriterar.

Sagt och gjort. Jag gav Siri en halv banan, slängde på mig jacka och skoterskor och traskade över vägen. Och jag kan säga att jag förstår vart hunden har fått sitt skällande ifrån.

Först förnekade han att jag haft Siri ute och att han haft hunden ute. Sedan svor han åt mig och sa att jag minsann fick ta seden dit jag kom och att jag för fan skulle gå och sätta mig vid köksbordet och hålla käften. Kvinnan fräste att hon också minsann haft barn. Och?

Jag ansträngde mig för att vara ödmjuk och hade verkligen en soft approach när jag gick över. Jag sa också flera gånger under samtalet att inte behövde vi låta så otrevliga mot varandra, vi är ju ändå grannar. Men de bara svor åt mig och backade ut från gården.

Så var det med den saken.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vilka puckogrannar!!!!
Jag skulle ha blivit galen!!
Undrar vad de menade med att seden dit man kommer.....??? Eh?
Hoppas de tar sitt förnuft till fånga för annars kan det bli jobbigt, dels med sovandet å dels när man ska mötas vid postlådorna....
Lycka till!
Hoppas de kommer å ber om ursäkt! Du har gjort så rätt!
Å du, dina krönikor i PT är uuunderbara...Längtar redan tills i morrn när jag får läsa en ny med en tår i ögat!!!!
=)

Anonym sa...

men bra gjort ändå, av dig alltså! ( ang grannproblemet) och vad skönt att allt flyter på med dagis, det underlättar ju absolut när man lämnar guldklimpen. Vi hörs, kram!

Anonym sa...

Beklagar att du har en uppsättning puckade grannar. Förmodligen träffade du en öm tå och dom är fullt medvetna om att deras hund (&dom själva föresten) skäller på allt och alla...Det kanske finns fler grannar som påpekat detta?

Alltid trist med en sådan reaktion när man själv gått vänligt till väga.

Tycker så mycket om att läsa om dig och din familjs vardagsbestyr och livsäventyr, ser fram emot varje nytt inlägg.


Allt gott,

Lisa

Mari sa...

Hej Maria. Jag tror inte att de kommer att be om ursäkt, tyvärr. Bara att glömma och hoppas på att slippa framtida dispyter. Tack för berömmet, förresten!

Kram på dig, Hanna. Hoppas Luleåtrippen var lovely.

Lisa, du har rätt tror jag. Det var nog en öm tå ... Kul att du gillar det jag skriver om.