Blä

Vi hade en sån fin förmiddag, jag och Sirilutten.

Hann till och med ut på en sparktur med Hemi i solskenet och äta mellis ute innan vi cyklade till förskolan.

Väl där gick vi in och jag klädde av henne ytterkläderna, eftersom vi ska lämna inne (för att slippa tårarna). Mötte en ur personalen som sa att de skulle gå ut (få barn, härligt väder = perfekt att vara ute). Så jag tråcklade på Siri kläderna som jag nyss tråcklat av.

Först vinkade hon glatt hejdå, men sedan. Sedan kom hon på att mamma ska åka. Det hade aldrig hänt inne. Hon sprang efter mig i nedförsbacken, halkade på isen och smackade i bakhuvudet i backen. Jag gick tillbaka och tröstade och hämtade en tutte från hennes sovlåda. När hon lugnat ner sig tog fröken henne i famnen och jag gick till cykeln. Jag hörde henne fortfarande gallskrika och gråta av ledsamhet när jag kom till fotbollsplanen.

Det är första gången det gjort ont att lämna henne. På-riktigt-ont. Just nu vill jag inte annat än att åka och hämta henne. Jag är ledsen. Och jag får inte träffa henne innan sovdags ikväll eftersom jag jobbar.

Själv har hon förmodligen skoj och är i skogsdungen och kollar om ekorren ätit upp äpplet.