måndag, februari 11, 2008

Ge mig en ballerina

Det känns som om osorterade minnen från förr gör sig påminda ofta nu. Har tänkt och pratat om Umeåtiden en hel del på sistone. I efterhand sammanfattar jag våra nio månader där med ordet tillsammans. För oj vad vi hade tid för varandra. Med varandra.

Jag tänker långa helgpromenader, köpa med fika hem. Se tv. Sitta vid datorn. Men alltid alltid vara fysiskt nära varandra, lägenheten var ju liksom inte så stor.

Både jag och Markus minns Umeå som bratid. Det enda jag inte tyckte om var sovrummet. Litet, torr luft, varmt och så gatlyktan och parkeringen utanför. Det är enda gången i mitt liv jag haft svårt att sova. Vårt eget sovrum är stort, svalt, tyst.

Har också fått minnesglimtar av en tv-serie jag såg som ung. Den kan ha varit tysk och handlade om en tjej som dansade balett. Hon hade håret samlat i en knut på huvudet och hennes pappa hade gjort i ordning ett träningsrum med såndär ledstång i något gillestugeaktigt. Hon cyklade med en stor bag över ena axeln. Givetvis var det något romantiskt med i bilden. Också hade hon nog haft problem med en vrist. Ringer det någon klocka? I så fall, snälla uppdatera mig.

För övrigt verkar GI för bra för att vara sant. Gillar maten och mellanmålen och har varit hyfsat duktig på att träna. Visserligen valde jag att äta 1,5 semla i veckan som var och lite födelsedagstårta hos Mårten och Tove i söndags men nu pekar faktiskt vågen på plus två kilo och det tycker jag är rent av oförskämt av den.

Visst har midjemåttet minskat något, men det känns ändå lite bittert. Ja, ja. Beslutet nu är att köra vidare ett tag med GI, annars får det bli gamla goda Viktklubben med portionsbegränsning och matvägning längre fram mot vårkanten.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Måste vara fel på vågen, du ser ju skitsmal ut! puss

Terése sa...

Godkväll,

Jag har oxå kört med GI en vända när jag var "färdigammad" med storan. Då gick jag nämligen upp nåt ruskigt, eftersom jag fortsatte att äta som när jag ammade. Det funkade superbra med GI. Framförallt märkte jag skillnad på att jag inte hade blodsockerblues. Det liiiiiider jag nämligen av. M E N, nu är jag värsta sockermissbrukaren, kanske syns på bloggen. Måste gå på avgiftning snart!

Mari sa...

Jaa-aaa ni, jag önskar jag kunde säga att det var fel på vågen. Men så är icket fallet. Sockeravgiftad är jag i alla fall.