Min stora dag

Jag har funderat länge på det här inlägget och hade tänkt skriva det före hälsotestet var genomfört, men nu blev det inte så.

Det första minnet jag kan referera till i sammanhanget tar mig tillbaka till tredje klass. Vi hade flyttat från Furulund till Pitholm och jag hade bytt skola. Det var inga problem alls, jag anpassade mig fort i min nya klass och har bra minnen både från lågstadietiden på Furulund och lågstadieåret på Pitholm.

En dag åkte jag och hälsade på mina gamla klasskompisar och skulle för första gången spela fotboll på rasten. Extrasnälla som de ville vara med mig lät de mig springa fri mot målvakten. "Skjuuut!" ropade mina kamrater och jag skjöt. Efter att först ha lagt till bollen med händerna.

Hur väl de än ville kunde ju målet inte räknas.

Även om jag var aktiv i barndomen, senare har jag både tävlingssimmat och tävlingscyklat, så illustrerar detta minne ändå en känsla. En känsla av att inte vara smidig. Att inte ha fallenhet. Att vara lite rund.

En man väljer någonstans i mitten när man ska bilda lag på gympan.

Redskapsgymnastik ger mig för övrigt fortfarande svettningar bara jag tänker på det.

När barnen i mitt kvarter cyklade fram och tillbaka på gatan satt jag i sandlådan och byggde sandkakor och provsmakade dem.

Men första gången jag egentligen var överviktig kom långt senare. Jag tror jag kan placera det tidsmässigt till mitt skrivarår i Bollnäs. Dålig skolmat, ostmackor på kvällen och vin på onsdagar kombinerat med enbart promenader är inget jag håller vikten på. För så är det. Jag får inget, absolut inget gratis, utan måste kämpa för vartendaste litet hekto.

Därför är den här helt vanliga onsdagen, en helt vanlig vecka i gråa februaris slut en speciell dag för mig.

På jobbet har vi varje år ett hälsotest och för första gången har jag varit med. Det kan tyckas som en petitess, men för mig är det stort. Att vara normalviktig. Att med rent samvete kunna säga att jag är nöjd med mitt liv. Fysiskt, psykiskt, arbetsmässigt, träningsmässigt ... med allt. Bra blodtryck. Bra kondition. Bra vanor.

För att skryta lite extra: i min mätgrupp ingår kvinnor i åldrarna 20-29. Jag ligger alltså på gränsen för att byta grupp, därför har jag tuffast "motstånd" eftersom man har bättre puls vid 20 än vid 29.

På en skala mellan 1 och 5 motsvarar min kondition en femma, på väg mot elitnivå.

Min konditionsnivå motsvarar en femma. På väg mot elit.*

Det är en stor dag för mig idag. Jag visste redan innan hälsotestet att jag är normalviktig och att jag har sunda vanor. Att jag tar hand om mig och finner intresse i det. Men precis hur bra visste jag inte.

Nu tänker jag skaka av mig de där känslorna av klumpighet och mullighet (kan man skriva såhär utan att folk misstänker att man har ätstörningar eller felaktig självbild, för så är verkligen inte fallet) och bara må bra i den jag är JUST NU.

* Å, det var visst två skalor och på den andra som kanskekanske var liiite viktigare låg jag på en dryg fyra ... Men summa summarum var ändå att få hamnade i "den bästa" gruppen. Väldigt få. Och jag är en av dem.