tisdag, maj 31, 2011

Våfflor en tisdag

Våfflorna fick godkänt av mig, Siri och Markus jobbarkompis, så jag lägger ut receptet här om någon är intresserad!

Våfflor
2 dl nötter och frön (jag tog sötmandel och osaltade cashewnötter)
1 dl fiberhavregryn (jag tog hälften boveteflingor)
50 g kokosolja
2 ägg
2 äggvitor
3 tsk fiberhusk
salt
1,5 dl mjölk

Mixa nötterna och havregrynen i en matberedare till mjöl. Blanda i salt och fiberhusk. Jag tillsatte även lite pepparkakskrydda. Smält kokosolja och vispa ihop smeten med mjölk och ägg samt äggvitor. Jag spädde sedan smeten med vatten.

Grädda våfflor som vanligt.

Vi serverade med färska jordgubbar, kesella och agavesirap.

Att känna

Natten efter att jag skrivit om att längta barn sov jag nästan igenting. Att sätta ord på något så privat var inte ett enkelt beslut, men för mig kändes det viktigt att bidra till igenkänning. Att kanske minska skuld, skam och tabu. Jag vet inte, det är högtravande ord, svåra att formulera.

Men ändå.

Kanske så.

En annan sak som orden - och alla fina kommentarer - gjorde med mig är att längtan blir lite mer verklig. Lite mer som något att ta på allvar. Något jag lever med lite närmare efter orden.

I dag jobbar jag sista arbetsdagen innan sex dagars ledighet, det firar jag och Siri med våfflor (på bland annat havregryn, linfrön och fiberhusk) samt kesella, jordgubbar och avagesirap till middag. Jag tänker vila själen med plantering i trädgården. Smutsiga jeans och fleecetröja är det bästa av kläder. Lunch hos en vän, middag med vin på restaurang och Starloppet står också på programmet.

Sköna ledighet. Både kropp, själ och tanke behöver dig!

Vårruset 2011








Jag är jättenöjd med min tid från Vårruset i går. Fem kilometer på 23:31. Men framför allt är jag nöjd med känslan av att vara nöjd.




Förra året brottades jag med känslor av prestationsångest. Att inte tycka att jag räcker till. Att jag ställer för höga krav på mig själv.


Säkert gjorde en bra tid sitt detta år, men jag tyckte faktiskt att det var roligt att springa.

måndag, maj 30, 2011

Nässlor till lunch

Plockade nässlor under stora granen på gården, förvällde och mixade med kiwi, is och melon till smoothie när jag var hemma på lunch. Läskigt grönt och läskande.

Härligt att kunna ta tillvara på det som växer i liten skala. I morgon tror jag det blir nässelpesto till kyckling eller fisk.

I dag är mina tankar inställda på Vårruset, i kväll springer vi och picknickar i Luleå. Ska bli skoj!

söndag, maj 29, 2011

Längtansbarn

Det är mors dag. Vi är ute på gården. Siri hoppar studsmatta, jag planterar en blåbärsbuske och Markus håller på med garagerenoveringen. Vår fina 2-åriga grannflicka kommer över och leker. När vi går in för att laga lunch följer hon med in. När hon vill ha hjälp ropar hon glatt på mig. "Mamma!", ropar hon. "Kladdig!". Och när Markus kommer in "Pappa! Titta!".

Jag skojar med Siri och säger att hon fått en låtsaslillasyster. "Ja, men mamma", säger hon. "Jag vill ha en riktig!".

Jag har länge tänkt att jag ska skriva det här inlägget efter. När vi är på den säkra sidan. I hamn. När jag har en bebis i magen, eller ett hjärtebarn i famnen.

Jag har läst så många vackra sådana inlägg, och tänkt att jag någon dag också ska vara där.

Det var ganska länge sedan vi slutade få frågor om Siri inte skulle få något syskon. Nu är det tyst. Till hösten fyller hon fem. Jag har visserligen aldrig drömt om att få barn tätt, men visst drömmer jag om ett till.

Jag har inte tänkt skriva om detaljer och det är inte ... allvarligt. Och det är inte därför jag har varit i Umeå. Men jag vill dela med mig av känslan, när det fortfarande är en skälvande, rädd och kännande känsla. Inte efteråt. Därför skriver jag.

Jag minns så väl när jag började längta efter barn. Det var inget som smög sig på, jag vet exakt var jag stod och hur bitterljuvt, fint och svårt livet kändes då. Jag minns också när min andra längtan, den som jag fortfarande när, kom till mig. Det är ett tag sedan nu och j
ag har suttit i ett provtagningsrum, lämnat blod och läst reklamen för fertilitetspreparat på väggklockan. En stork med en bebis i munnen på boetten. Tick tack, tick tack.

Jag känner när jag ser bebisar på film, varma små knyten, och jag viker ner blicken vid bebispyjamasarna när jag ska köpa kläder till Siri.

Jag är inte ledsen hela tiden, långt långt ifrån. Jag är så innerligt in i hjärteroten tacksam för vad jag har. Men ibland bryter känslan av längtan igenom och det kan vara vid de mest märkliga tillfällen. Som vid mors dag, då man ska fira det man har, och inte det man inte har.

lördag, maj 28, 2011

Lördag

Skön lördag med storhandling och pyssel på dagordningen.

Jag och Siri har också gjort några inköp till trädgården, som vi sätter i jorden imorgon.

Så skönt med helg!

Och ännu skönare när man vet att det enbart är två jobbdagar innan vi får en lite längre ledighet tillsammans.

torsdag, maj 26, 2011

3 x i dag

Mårbacka i köket, doftar ljuvligt.



Ond nacke och rygg efter besök hos naprapaten. Nu kanske jag snart
kan andas ordentligt igen, men som vanligt känner jag mig öm och skör efteråt.



På jobbet, håller nacken varm och äter värktabletter
(och tycker liiite synd om mig själv!).

onsdag, maj 25, 2011

Dubbla regnbågar

Genom köksfönstret: dubbla lysande regnbågar. Genom hallfönstret: spöregn.

Jag väljer att tolka den vackra gårkvällen som ett tecken. Ett tecken på att allt ordnar sig. Just i dag känns mitt hjärta öppet.

De ringer från Apoteket, min medicin jag äter på licens är det visst tillverkningsproblem med. Kanske kommer de inte igång med produktionen igen. Kanske måste jag söka ny licens för annan tillverkare. Jag blir inte ens upprörd, tänker på Järna, hoppas att jag inte behöver upprepa proceduren, men tänker - att det ordnar sig.

Siri blir för första gången i sitt liv sådär rasande arg och ledsen, så att hon klättrar upp i ett träd och skriker gälla argtjut. Tillslut tar vi oss hem, hon gråter länge i sin pappas famn, men det känns bra att vi finns där, utan ilska eller trötthet, utan bara finns, erbjuder stöd och kramar utan alltför mycket prat.

Sedan fick jag ett besked i går, förhoppningsvis, en ljusning. En framtid.

Och dubbla regnbågar.

tisdag, maj 24, 2011

Porslinsdrömmar

Jag längtar efter nytt porslin, inte för sirligt, men med en känsla av oregelbundenhet och hantverk.

Ser framför mig hur jag strosar in på något litet krukmakeri och faller i trans över glasyr och form. Säkert blir det internetbeställning tillslut men drömma gör jag.

Det här är fint, i alla fall på bild.

fredag, maj 20, 2011

Vårluft i hallen

Mitt hjärta har stillat sig sedan igår. Tack för alla fina kommentarer, de är guld guld värda och ger mig perspektiv.

Ikväll är det tomt i huset, Siri valde att sova hos farmor och farfar med sina kusiner. I vanliga fall är det ju alltid föräldraplaner som gjort att hon sovit borta, men nu är det andra tider.

Jag skruttar på här hemma. Flyttar en kudde, tittar planlöst i en tidning och testar om vi inte ska hänga upp en gardin i hallen.

torsdag, maj 19, 2011

Åh

Siri har lite svårt att andas när hon sover. Hon försöker andas genom näsan, varje andetag försöker hon, men det går inte. Till slut kippar hon efter luft med munnen. Ibland har hon andningsuppehåll. Hon sover oroligt, därmed sover vi alla oroligt.

I perioder tycker vi också att hon hör dåligt.

För ett tag sedan besökte Markus och Siri Cederkliniken för att kontrollera saken. Hon fick en remiss till sjukhuset, och där har vi varit i dag.

Hon har vätska i mellanörat, framför allt på vänster sida och så har hon förstorade polyper. Eventuellt skrapning och rör.

Eventuellt.

Och i så fall till hösten.


Läkaren frågade mig vad problemet var, jag beskrev det och han svarade "Så problemet är att mamma är orolig?!".

Jag känner att jag blir så trött. Både på att avvakta, på att Siri och vi andra får fortsätta sova dåligt och oroligt. Och så känner jag mig så miserabelt trött på kommentarer som mamma-är-orolig. Jag känner mig förminskad, osynliggjord och förlöjligad, som att jag uppfunnit ett problem som inte finns.

Det finns säkert bra argument för att inte göra något ingrepp nu. Snart sommar, tillväxt och så vidare? Men känslan just nu.

Så trött.

Morgon

Regn mot fönsterrutan.

En stor mugg rykande kaffe.

Ett tänt ljus på köksön.

Ett barn som skrattar åt något på morgon-tv.

Gott så.

tisdag, maj 17, 2011

Nya vägar, i det lilla

Att inte jämföra mig med andra. Att inte ta risker. Att låta det komma till mig.

Det är en del av min inställning till yogan. Så mycket i livet handlar om att jämföra sig med andra. Tider, vikter, vikt. I yogan försöker jag bara blicka inåt, och därigenom utvecklas. Ofta gör den att jag kommer närmare den person jag vill vara, den öppnar mitt hjärta, gör mig smidig. Luftad. Ibland gör den mig skör och gråtig. Och i går gjorde den mig så glad att jag high fivade med min make.


Jag försöker låta det komma till mig, genom andning och framför allt - genom att göra. Gång efter gång. Acceptera och känna små förändringar, som kanske inte ens syns till det yttre.

Huvudstående, som tidigare kändes helt omöjligt, som har tagit sin tid. Det har nu kommit till mig och jag är inte längre lika rädd att ramla över.

Och i går, en annan omöjlighet. En bakåtkullerbytta. Bara så där.


Förra året hade jag tänkt gå på löpskolning på Star i Bergsviken, men kom mig aldrig dit. Nu har jag pratat med en kollega om att besöka en klass till veckan. För att ha tekniken att falla tillbaka på när tröttheten tar över.

Så läste jag det här blogginlägget. Och i dag när jag sprang intervaller på Grisberget så lekte jag lite med fotisättningen. Och även där. Kanske en omärkbar skillnad för en utomstående. Men jag har tagit emot med hälen, om än aldrig så lite. En förbättring av tekniken, en större känsla av flyt.

Och så har träningen funnit nya vägar, i det lilla.

Senaste sytt







Av en spillbit tyg, några pärlor längst nere i pyssel-lådan och ekologiska linfrön sydde jag en ögonpåse.


Skönt att lägga på ögonen efter ett yogapass, hjälper till att stänga ute intryck och får tankarna att stilla sig.

måndag, maj 16, 2011

Om inte vackrare

Det var - och är - absolut ögonen. Ingen tvekan.

Första gången jag verkligen såg Markus, så var det ögonen. Där på Karls Källa, genom lokalen, de där blå, stora vackra, uppblandat med gråskala inuti. Mörka ögonfransar, en mildhet.

De fångade mitt hjärta.

Att han är opererad för skelögdhet som fyraåring, vilket syns när han är trött, tillhör charmen tycker jag.

Lite grann trodde jag att förklaringen till att han inte kunde läsa den stora texten på mjölkpaketet när vi satt och åt middag förra veckan låg i den operationen.

Den andra tanken som slog mig var hjärntumör.

Men, tack tack tack, förklaringen är inte den.

Vårdcentral, optiker och till sist sjukhus. Bra tryck, inget skräp. Däremot en väldigt ovanlig ögonåkomma med hål i ögonbotten, som gör att det läker ut vätska i ögat.

Finns ingen hjälp i medicinväg. Däremot kan hålen gå att svetsa, om de inte läker av sig själv, men då blir svarta fläckar i synfältet kvar för resten av livet.

I helgen låg vi och pratade i sängen och jag frågade hur dåligt han ser.

"Som när man suddat ut en brottslig man inte ska se vem det är i tidningen", svarade han.

Så nu hoppas jag. Att det går tillbaka av sig själv. Och - att det inte drabbar även andra ögat.

Inte lika skarpt måhända, men absolut lika vackert som för snart tolv år sedan.

Om inte vackrare.

Nya förutsättningar i trädgården







En gång i tiden stod det logiskt på gården, men sedan infarten ändrades för många år sedan har förrådet stått malplacerat.


I stället för att skrotas fick det nytt liv som hönshus hos goda vänner.


Och så fick trädgården nya, trevliga förutsättningar!

fredag, maj 13, 2011

Klokskap





Förra helgen satt jag och Siri i lä i bagageutrymmet på en bil och åt lunch. Hemi satt på pass nedanför och jag lät henne smaka lite bröd från Siris wrap. Vid andra tuggan var hon inte försiktig och högg mig i tummen. Jag smällde till henne över nosen med fingrarna, av reflex, för att det gjorde ont.

Siri spärrade upp sina stora blå och tittade oförrättat på mig.

- Men mamma, slår du Hemi?!
- Mmm ... hmmm!
- Men mamma, hur tror du det känns för henne när du slår henne?
- Nja, inte så bra såklart ... det var nog ganska dumt.
- Ja, för tänk hur det skulle kännas i ditt hjärta om någon slog dig.
- Nä, inte alls bra. Du har rätt. Jag får verkligen be Hemi om ursäkt!

onsdag, maj 11, 2011

Känsloresor

I dag har våra flickor varit dagbarn på var sitt håll. Hemi har varit hos kära farmor och Siri har varit hos mormor.

Efter middagen tog jag och min make (och Hemi såklart) en rask promenad på Grisberget tillsammans. Det är så sällan vi kommer ut och går tillsammans nu för tiden, men det är mysigt. Man får så mycket sagt i farten, liksom.


Sedan kom vi hem till Siri och mormor som anlänt, en gladglittrig flicka med många roliga upplevelser att berätta om.

När det var dags att gå och sova frågade Siri efter boken om känsloresor. Den introducerade jag i går - och till en början var hon måttligt förtjust. Men i dag frågade hon som sagt efter den.

"Möt barnets inre värld via fantasiresor" av Regina Mäki och Marjette Holmvall är en bok som vill ge barn möjlighet att berätta sina innersta känslor och tankar till vuxna.

Boken innehåller sju olika avslappningsresor till sju olika världar där barnet berättar vad hon/han upplever under resans gång.

Författarna skriver själva: "Eftersom barnens fantasi ofta är kopplad till deras verklighet så kan barnen lösa sina innersta känsloknutar genom att få resa på en magisk flygande matta och landa i en värld där de berättar om vad de känner och upplever. Den vuxna får lära känna sitt barns tankar och känslor och därmed skapas en värdefull relation mellan dem. Vi har valt att ha färger och inte bilder i boken för att barnet själv ska få uppleva sin resa med egna bilder."

Under två kvällar har jag fått ta del av Siris känsloresor till nära och kära, under väldoftande omständigheter och med hopp om sommar.

Jag gör en känsloresa jag med.

Så tacksam att jag får göra den största känsloresan av alla.

Den att vara mamma.

Tove Hem & Trädgård













En solig dag i början av förra sommaren hade vi besök av ett reportage-team hemma.




Birgitta och hennes kollega förevigade vårt hus i text och bild och nu finns jobbet att beskåda i tidningen Tove Hem & Trädgård.

måndag, maj 09, 2011

Lyktor

Mina ljuslyktor utgör numera en del av Barbiesamlingens stugby med bland annat zinkslottet och träkojan.

Underbart kreativt, och ibland lite utmattande : )

söndag, maj 08, 2011

Lunka på

Sitter med solvarma kinder, efter en riktig utehelg hemma. I skönt mak har vi samlat upp löven som min svärfar varit så snäll och räfsat ihop åt oss, jag har rensat vår rabatt och pallkragarna med jordgubbar och gräslök. Rabarbern och hallonen har också de fått en översyn.

Vi har tvättat några fönster, tvättat och polerat vår nya (ny för oss) bil och ett helt gäng cyklar, cykelsadel och cykelkärra.

I morse klev jag upp klockan sju, åt en rejäl grötfrukost, bakade en ljuvlig äppelpaj med kanderade nötter tillsammans med Siri innan jag cyklade ner till Nolia och anslöt till Pite Runners söndagsträning. Sprang en mil på 54 minuter, tack vare pappas hjälp. Kul, jobbigt och oändligt vackert med solglittret på vattnet invid Norrstrand.

Förutom att få en massa saker gjorda har vi umgåtts, ätit gott, pratat, kramas, läst böcker och hoppat studsmatta. En finhelg som ger energi.

fredag, maj 06, 2011

Rich Hippie

Jag söker ju efter en ersättare till min parfymolje-favorit som Body shop slutat tillverka. Eftersom jag föredrar parfymolja blir utbudet mer begränsat. När jag var i Stockholm i vintras luktade jag på Govindas varianter, men ingen föll mig i smaken.

Just nu är jag sugen på märket Rich hippie som gör organisk parfym med 100 procent naturliga doftessenser direkt urvunna ur växt- och blomextrakt. Och så namnen: Shambala, Woodstock, Marrakesh, Wild thing, Brown sugar och Bohemian wedding. Gillar också de små förpackningarna och roll on-funktionen.

Någon som testat?

onsdag, maj 04, 2011

Äpppelkvist








Några enkla bilder från en onsdagsmorgon. Har flyttat om lite i köket, bänken Hjalmar har tagit plats vid råplansväggen med kokböckerna i en gammal bitsockerlåda inunder.


Påskpynt blev det inte mycket av i år. Det jag fångat på bild står fortfarande kvar, och får samsas med lite mer våriga tongångar av kvistar från våra äppelträd.

måndag, maj 02, 2011

Den rätta knycken

Jag började åka slalom i tonåren. Jag var aldrig någon lysande åkare, aldrig ens någon halvbra åkare.

Jag minns en enorm känsla av klumpighet, att inte passa in, rädsla för att åka på någon, för att ramla i liften. Ett tag måste jag ha tyckt om utförslivet, för jag minns att jag testade snowboard, att jag till och med åkte lift med den. Jag kan inte se annat än att jag valde det av experimentlust, men jag vet ärligt talat inte.

Nu har jag inte åkt slalom på många år. Sjutton, tror jag till och med. När man pratar om slalomåkning säger alla att det är en enorm skillnad med de nya skidorna. Carving som frälsare till oss ovana.

Men jag har tvekat. Graviditet, Siris småbarnsår, knäont, ingen utrustning. Det har funnits enkla förklaringar att falla tillbaka på.

Så skulle vi åka till Kåbdalis över påsk. Jag fick ett enkelt erbjudande om att låna både pjäxor och skidor i rätt storlek. Och jag kände en magisk rädsla. Och ändå. Att nu är det dags.

Det var som att dyka rakt ner i tonårstidens känslor. Jag tog vid precis där jag slutade och kände alla känslor lika starkt som då. Jag kan inte minnas att det hände något särskilt som fick mig att sluta åka då.

Kanske finns det något långt inne i mig, men jag har inte den minsta aning om vad.


Jag tvekade dock aldrig. Jag kände att det var dags att utmana rädslan. För jag har ingen lust att leva mitt liv så rädd för saker jag kan påverka.

Men redan när jag tog på mig pjäxorna var min kropp stum och ovillig av rädsla. Skidorna på, ännu värre. Liftkortet krånglade så jag fick gå bredvid. Rädd att glida bakåt i den minimala lutningen till sittliften. Kliva på. Muntorrhet, stumhet i benen, som att allt blod koncentrerats till centrum. En total oförmåga att prata, att se mig omkring.

Jag koncentrerade mig på att andas.

Och av kom jag. Utan att ramla. Och sedan började jag åka. Livrädd. Räddlidande. Torrkokande. Men jag åkte. Varken fort, och långt ifrån bra. Jag kan inte ens jämföra känslan mellan gamla och nya skidor för jag minns inte. Men efter en stund började jag kunna andas. Jag började kunna känna hur jag la vikten och hur jag skulle svänga.

Jag är långt ifrån okej. Jag har fortfarande inte åkt någon bygellift och jag har inte hittat tillbaka till känslan.

Men jag har utmanat en stor rädsla, jag har tagit mig igenom. Vill åka mer. Och jag hade aldrig gjort det utan en käraste vän vid min sida.