Först jag och maken. En smal säng, ett täcke.
Så flyttade det upp en sammetsögd hund mellan oss i bädden och ett täcke till behövdes om natten.
Efter ytterligare några år tog Siri plats i sängen. Ett litet spädbarn som önskade närhet. Helst ville hon sova på mitt eller sin pappas bröst.
Hjärtslag mot hjärtslag.
Det där spädbarnet har nu blivit en 111 centimeter lång människa. Och fortfarande föredrar hon att sova nära, nära. Vi har sovit tätt intill varandra, två vuxna, en 50-kilos hund och ett barn med växtvärk och problem med andningen i fem år nu.
Och hur mycket jag än värnar närhet så vaknar jag många morgnar med ledbruten och anpassad kropp. Som i sömnen håller emot, för att inte trilla ner på golvet.
Jag har haft olika idéer med sovlösningar och sängplatser. Ett tag somnade Siri ett tag i sin säng, det har hon inget emot, att somna där. Men hon började vakna tidigare och tidigare och komma över. Till sist kom hon till dubbelsängen redan innan jag somnat. Och jag har inte hjärta att följa henne tillbaka till hennes egen säng.
Men nu har jag liksom kapitulerat. Jag måste få sova. Och även om jag får ont i kroppen av en hårdare madrass så sover jag nu. Själv. Utan sparkar, snarkar och klinande och hundmuller. I gästrummet. Själv.
Och nästan lika ofta sover flyttar maken över till sängen i Siris rum.Så det är en ständig turné.
Och den slutar allt som oftast med att våra två närhetstörstande flickor ligger och pressar på varandra i dubbelsängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar