Dagens Humla

Bara några bilder på Humlan. Medan hon äter frukost gör jag upp eld. När jag kommer tillbaka till köket har hon ofta smitit tillbaka till dubbelsängen. Allt för att komma undan vår 20 minuter långa morgonpromenad.

Bloggkärlek

Det går såklart i perioder, bloggandet. Lusten. Vad mina inlägg handlar om.

En smartphone gör det såklart enklare. Vardagsstunderna är lättare att fånga med mobilkamera och schysst redigeringsapp. Samma sak med inlägg, även om det inte är ett favoritsätt att uppdatera på.

Jag har skrivit om det flera gånger förut, men jag började blogga, inkognito, för att lätta på ångestdimman som svept in över min hjässa.

Det börjar vara rätt många år sedan. Sedan dess har bloggen haft ett flertal fokusområden. Precis som livet är. Förutom att vara en naturlig del av mig, har det också blivit ett tidsdokument, någon slags dagbok.

Något jag aldrig förväntat mig är kontakten jag har fått. Resonemang, mejl, hej på stan. Fina berörande historier har kommit mig till dels. Har fått mig att se på mitt från andra vinklar.

De senaste veckorna har jag fått två fina utmärkelser i bloggvärlden.

Jag skulle vilja skicka dem vidare. Till alla som läser här. Som kommenterar, som inte kommenterar. Som mejlar och skickar sms.

Tillsammas blir det så mycket roligare.

Hollister

Hemmadag. Pärlplatta. Organisera färgpennor och pärlor. Dricka kaffe. Se Bolibompa. Läsa.

Och tipsar om en klädmärke vid namn Hollister, som gör snygga plagg till herrar. Gillar.

Efter helgen

Lördag och söndag har tillbringats hemma. Siri är inne på sin andra sjukdomsvecka och i helgen har febern legat på närmare 41. Hon har vilat sig igenom dagarna.

Vi har städat och tagit in mitt efterlängtade plåtskåp i köket. Fint men något stort, blir nog en modifiering av det till sommaren.

Markus har varit långledig och jag har blivit bortskämd med god mat. Kycklingklubbor, majskolvar, guacemole, anka med apelsinsås och godaste salladen (inte allt på samma gång dock) ... och en massa fina rester i kylen.

I går avrundade vi helgen med att efter tips se filmen "Trust", regisserad av David Schwimmer.

14-åriga Annie lever ett helt vanligt tonårsliv i en förort till Chicago. På sin födelsedag får hon en bärbar dator och börjar chatta med en 16-årig kille som heter Charlie.

Med tiden bekänner Charlie att han är först 20 och sedan 25. Annie köper hans förklaringar och fortsätter relationen. Han kallar henne vacker och ger henne goda råd.

En dag möts de i köpcentret. Men han är inte den han utgett sig för att vara.

"Trust" känns viktig. Den tar upp många intressanta aspekter på temat internet, förnekelse och relationer.

Efter att ha sett den vill jag gärna tipsa vidare.

Bovetebröd med russin och amaranth

Lördag morgon. Grannen börjar köra snöslunga strax efter sexsnåret. Tidig morgon, men vi gör det bästa av den och tänder ljus. Siri dricker smoothie och jag dricker kaffe. Och jag är mycket nöjd med mitt bröd bakat på sojayoghurt, linfrö, amaranth och bovete.

Lyxtorsdag

Lunch med en god vän. Åka och hämta Siri och följa en ljusrosa tyllklädd femåring till hennes första balettlektion. Ha munnen i ett konstant leende. Fantastisk danssal med akustik, stora fönster mot ett skogsparti och ljuvlig rymd. Pedagogik, en pianist och glädje. Första position.


Å, så lyxigt att få titta på. Dagens stora glädjedos.


Och så komma hem. Till tända ljus och dukat bord. Asiatisk sallad med risnudlar, avokado, lax, nötter och en massa annat gott.


Lyx, en torsdag i slutet av februari.

Fettisdag [my style]

På plats hemmavid igen. Anlände till Piteå vid tvåtiden igår och åkte hem till halvhängig dotter. "Ringaren i Notre Dame" på dvd och te med hembakat fika.

Vi firade fettisdag på mitt sätt. Med kardemummakryddade muffins, fyllda med mandelmassa och vispgrädde.

Jag har tänkt på det en hel del, nu när jag varit på resande fot och ätit alla måltider utanför hemmets väggar. Det känns så trist, att säga att man inte tål gluten. Att man inte kan äta mjölk.

På en väldigt trevlig restaurang fick jag en lapp med rätterna jag inte kunde äta. För mig känns det så mycket roligare att vända på det. Och jag hade hellre tagit en lapp på vad jag kunde äta.

Jag säger hellre att jag äter raw food-inspirerat eller GI, istället för att säga att jag inte kan äta gluten eller laktos. Det känns roligare att välja till, än att ange det man inte får.

Jag och Sanna besökte Blueberry, vars sortiment jag var sugen på att testa. Gillar delar av konceptet, men inte snabbmatsstuket med avskalad inredning och kallt ljus samt alla plastartiklar.

Servicebranschen är inte min kopp te, men om ... då skulle jag starta ett mysigt café med plats för chlorella-smoothies, kandelkryddade raw food-bollar och GI-semlor.

Ord och bild

Fullantecknade sidor, och så många ord som fortfarande ryms inom mig. Planerade färdvägar, möten och detaljer. Fotografiska, latte och Stockholmssol.

Det var varit bra. Mycket bra. Och jag ser fram emot att värka fram jobb och sidor i samarbete med bästa Sanna.

Men nu, nu är jag en mamma som behöver kramas med mitt barn.

Kaffekoppen

Landar på Kaffekoppen i Gamla stan efter en halv dags jobb med bästa Sanna. Nära till skratt och tårar på ett finbra sätt. Sedan vidare till Aspudden för mer jobb och mysig familjemiddag. Tolv timmar från det vi klev ut från hotellet är vi "hemma" igen.

Det är en ynnest att få göra jobben fullt ut. Ha tid. Kunna följa med. Se detaljer och iaktta.

Hemma är Siri krasslig och det gör lite ont i mitt hjärta att inte finnas där. Naturligtvis har hon det bra, men jag skulle gärna hålla henne i famnen.

Nåväl. Jag njuter av hotellfrukost, underbara jobb och fint sällskap. Det är ju bara för några dagar.

Mot Stockholm

Fem nätter, sex dagar. Roliga jobb blandat med restaurangbesök. Matkultur, Tabbouli, Miss Voon, Fotografiska. Och Gastrologik.

Ser jag fram emot.

I Siri

Siri när hon sov över hos farmor och farfar i söndags.

"Jag skulle vilja åka hem, för jag känner mig tryggare där!"

Siri, vid kvällens nattning. Lite orolig och mammasjuk, eftersom jag åker till Stockholm imorgon.

"Mamma, du ska stanna här i sängen tills jag somnat och lite till. Jag vill hålla om dig. Jag behöver dig."

Självet

Alla hjärtans dag-kommentarer smyger sig in överallt. Hjärtan på Facebook, kärlekshälsningar på bloggar, rabatterbjudanden från webbutiker på mejlen. Och även om den 14 februari kan kännas kommersiell är det väl aldrig fel med kärlek.

Och kanske är jag ute på djupt vatten och lite ogrundad i tanken, men jag stör mig på kärlekshälsningen "Utan er vore jag inget".

Förlusten av någon av dem jag älskar skulle naturligtvis göra mig halv, kanske mer än så. Kanske skulle den göra mig till inget.

Jag förstår såklart innebörden och kärleksförklaringen i uttrycket. Men bortser man från förlust och sorg och bara ser till budskapet att inte vara något utan andra blir det för mig som att säga att man inte är en egen person, någon som inte har en egen kärna.

Det som gör mig till mig och dig till dig.

För ett antal år sedan var jag på en middag för människor som jobbat 25 år i sitt yrke. Cheferna höll "hyllningstal" efter "hyllningstal" och för varje person de pratade om så beskrevs de på samma sätt.

Deras enda intresse var familjen.

Jag var yngre då, och som jag minns det reagerade jag över att det lät så ... platt ... att dessa kvinnor, alla i ungefär samma ålder, hade familjen som enda intresse. Som om de inte var sina egna.

När jag tänker på det i dag tycker jag det är anmärkningsvärt att dessa kvinnors chefer varken hade större intresse eller kunskap om sina anställda - och över att cheferna i vart fall kunnat bemöda sig med att ta reda på mer till detta tal.

Nåväl. Kanske inte ett helt igenom genomtänkt resonemang. Men jag faller tillbaka på vad jag försöker implementera i min dotter. Du är viktigt. Du är bra. Du är smart.

Och när jag frågar henne vilka personer hon tycker mest om.

Ja då brukar hon svara "mig själv" allra först.

Ett år sedan

Under helgen har jag haft hemmet fyllt av flickor. En fyrbent och två tvåbenta. Egentid i olika rum blandat med restauranglek (vad annars), sparktur i solsken, Melodifestival och fika på stan.

Jag har också tagit bussen till Skellefteå, varit på vinprovning och sovit över. Haft en ledig måndag med familjen och sovit flera långa nätter. Ändå känner jag mig sliten idag, trött i kroppen och lite förkyld. Fundererar på att stå över kvällens yoga, men jag vet inte ännu.

Alla hjärtans dag. Jag vet inte. Kanske firar jag och Siri med en skumraket efter middagen. Det är i alla fall stor skillnad motför den 14 februari förra året. Då hade vi tagit bussen i närmare trettio minusgrader till Umeå.

Omtänksamhet, gelehjärtan och ett hjärta ritat med permanent marker-penna. Jo det var fint, men jag är glad att vi inte är där i år.

Om att köpa en ny matta och ha en hund som tar över den

Jag köpte en ny matta, tog hem för att känna efter lite.

Känna och känna. Hemi intog den genast, så hon avgjorde saken. Nedanför diskbänken har hon perfekt utsikt över eventuellt spill.

Fredag

Väckaren ringer som vanligt 05.20. Mina solhälsningar och avslutande positioner känns numera självklara. Nu får jag väl äta upp det, men denna vinter har jag inte haft några problem att ta mig upp när väckaren ringer. Är det månne chlorellan? Klorofyll-fylld, ökar syreproduktionen, avgiftar kroppen. Bara nyttigheter, men bäst att blanda med kalla hallon.

En skön hundpromenad, bara minus nio.

God frukost, kaffe, bära ner en sömnvarm dotter.

Snart jobb, sedan helg. Lite planering inför Stockholmsresan nästa vecka och sista handen vid helgens sidor, som jag är mycket nöjd med.

Härligt.

Glimtar ur veckan

Tisdag morgon.

Det är apkallt. Och vackert. Lejonröd sol blöder över vägen när vi kör till förskolan.

Jag är ingen vinterfantast, men kan inte annat än älska dotterns entusiasm inför att få testa de ärvda längdskidorna på förskolan. Klockan åtta på morgonen. I minus trettio.

Tisdag kväll.

Bolibompa på tv:n. En sång om att gråta, som illustreras med olika personer som gråter och gnuggar sig i ögonen. När några kockar gråter i rutan, rynkar Siri på näsan och fnyser. För nehej, kockar kan inte gråta. De har nämligen inte tid att gnugga sig i ögonen, de behöver händerna för att laga mat och de gråter bara när de hackar lök.

Onsdag kväll.

Jag och svärmor ser "Järnladyn" på bio. Meryl Streep är fantastisk, även om jag gärna sett ännu mer om Margaret Tatchers politiska karriär, och brottningsmatchen med det dåliga samvetet när det gällde hennes barn och make. En sådan film som ger mersmak för vidare googling och läsning.

Och bokmässigt läste jag ut Lars Keplers "Eldvittnet". Ett tag tvekade jag, lite för mörkrädd om kvällarna. Men igår vände jag sista sidan. Och återvänder till välkända tassemarker. Barbara Voors, en av mina största författarförälskelser genom åren. Första kapitlet i "Fantomsmärtor" och blicken krockar om och om igen med meningsbyggnaden. På ett bra sätt. Jag behöver stimulans, ett levande språk som gör mer än för berättelsen framåt.

Vardagsskåp

Snören till halsbandstillverkning, vattenkannan som blivit kvar sedan julgranens tid. Cd-spelaren som blinkar eftersom säkringen har gått många gånger på sistone. Och bakom skynket ett bilgarage och ett My little pony-hus i härligt grälla plastiga färger. Vardags i skåpet, helt utan tillpiffning.

Jag går runt och ser i vårt hus, försöker titta med kritiska och "nya" ögon. Hit ska nog komma en fotograf, på ett tag. Små projektidéer dyker upp i huvudet. Deadlines är visst bra, för att få något gjort. Både på jobbet och hemma.

Våra flickor

Kramstund i hundbädden när jag var hemma för lunch i dag. Var tvungen att föreviga med kameran.

Att ha haft helg

Så kom det en helg, och så gick det en helg.

I fredags tog jag bussen ned till Skellefteå. Kallt var det, men fram kom jag. Mötte upp min Siri och vänner och åt på bistron.

Rökt ankbröst, ankrillettes och stekt anklever med balsamvinäger och fikon.

Bouillabaisse med handskalade räkor och pilgrimsmussla. Aioli. Bröd.

Passionsfruktmousse. En perfekt capuccino.

Och en del bubbel på det.

Jo, det var en trevlig kväll. Övernattning i lilla lägenheten och så bussen hem om lördagen.

Jag och Siri kom hem till ett hus där vattnet frusit och livsutrymmet kändes tämligen snålt. Närmare trettio minusgrader är inte för mig.

I går rullade jag ut yogamattan i shalan och yogade hela första serien, ledd av finaste 'yogafröken' Maria. Hon har ett sätt, och magiska händer, som gör att kroppen bara hittar. Utan att pressa, bara genom att andas. Det är helt otroligt. Vad kroppen kan.

Hem till hemlagad tomatsoppa och Krutröksgratinerat bröd. En varm dusch, kanelhudkräm och te i sängen till "Hell on wheels".

Så kan en helg också spenderas.

Konsten att fota en ramvägg

Jag skulle ta en bild av några gammelnya ramar på vardagsrumsväggen. Den med hästmotivet återfann vi på kallvinden när vi köpt huset. Jag tycker om den.

Nåja, jag skulle i alla fall fota. Men mest fastnade barn och hundar på bilderna.

Känslan med gasspis

Diskmaskinen är ingen skönhet hemma hos oss. Det är helt enkelt en ... diskmaskin. Jag är uppvuxen utan en sådan i hemmet, och saknade den därför inte.

Men inför en midsommarafton hemma hos oss insisterade maken.

Då hade vi dessutom ett ganska stort hål under köksbänken, där det mest rymdes pappersåtervinning och allehanda skrot. Diskmaskinen blev såklart väldigt uppskattad.

Likaså gasspisen som Markus köpte, efter lite detektivarbete förra året. Just vårt mått på spis är gammalt, och för att slippa byta ut fläktkåpa och ta bort pannskåp blev det ingen bredare variant.

Gasspisen var inget jag heller längtat efter. Men oj, så mycket roligare det är att laga mat på den. Det är liksom en annan känsla. Även om man bara sjuder yogite.