Självet

Alla hjärtans dag-kommentarer smyger sig in överallt. Hjärtan på Facebook, kärlekshälsningar på bloggar, rabatterbjudanden från webbutiker på mejlen. Och även om den 14 februari kan kännas kommersiell är det väl aldrig fel med kärlek.

Och kanske är jag ute på djupt vatten och lite ogrundad i tanken, men jag stör mig på kärlekshälsningen "Utan er vore jag inget".

Förlusten av någon av dem jag älskar skulle naturligtvis göra mig halv, kanske mer än så. Kanske skulle den göra mig till inget.

Jag förstår såklart innebörden och kärleksförklaringen i uttrycket. Men bortser man från förlust och sorg och bara ser till budskapet att inte vara något utan andra blir det för mig som att säga att man inte är en egen person, någon som inte har en egen kärna.

Det som gör mig till mig och dig till dig.

För ett antal år sedan var jag på en middag för människor som jobbat 25 år i sitt yrke. Cheferna höll "hyllningstal" efter "hyllningstal" och för varje person de pratade om så beskrevs de på samma sätt.

Deras enda intresse var familjen.

Jag var yngre då, och som jag minns det reagerade jag över att det lät så ... platt ... att dessa kvinnor, alla i ungefär samma ålder, hade familjen som enda intresse. Som om de inte var sina egna.

När jag tänker på det i dag tycker jag det är anmärkningsvärt att dessa kvinnors chefer varken hade större intresse eller kunskap om sina anställda - och över att cheferna i vart fall kunnat bemöda sig med att ta reda på mer till detta tal.

Nåväl. Kanske inte ett helt igenom genomtänkt resonemang. Men jag faller tillbaka på vad jag försöker implementera i min dotter. Du är viktigt. Du är bra. Du är smart.

Och när jag frågar henne vilka personer hon tycker mest om.

Ja då brukar hon svara "mig själv" allra först.