måndag, september 24, 2012

I dimma och sol

Uppförs.

Vallsberget välkomnade oss med vacker dimma.


Sedan blev det sol och vi drack kaffe, som pappa hade med, i vackraste höstsöndagen.

Jag och min kära Terese.

När jag tränade cykel för många år sedan ingick en del MTB i slutet av min aktiva cykelkarriär. Jag har inte så mycket minnen av just MTB-åkningen.

Det jag minns mest är att jag var rädd. Rädd för gupp och halk och stenar och rötter.

Men i går utmanade jag mig själv.

Och det var roligare än väntat. Vintercyklingen till jobbet har fått mig att instinktivt förstå sambandet mellan svår terräng och lätta på händernas grepp kring styret istället för tvärt om. Och så kommer man ju ut i naturen på ett fantastiskt sätt.

Små skogsvägar, höstlöv och allt det jag älskar med denna årstid.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Mari!
Du var ju både säker i de svåra pertierna och snabb!

//K

Anonym sa...

Imponerad!!!
Ser grymt bra ut!!

Mari sa...

Tack ; )