måndag, augusti 12, 2013

Mitt svar

Svart eller vitt. Rätt eller fel. Tänk om det vore så enkelt, och tänk vad tråkigt det skulle vara om livet alltid var så enkelt.

Och det som rätt för mig, är kanske fel för andra. Och det som är rätt för mig just nu, kanske inte är det i framtiden.

Livet består av en massa beslut, orsaker och sammanhang. Alla de där nyanserna mellan svart och vitt.

Jag har skrivit ned mina tankar, om högt och lågt. Jag har publicerat bilder. Och jag har gjort det i rätt många år nu. Jag har genom den tiden, genom orden och mellanrummen, fått många kommentarer. Ibland har de gjort ont, men de allra allra flesta är respektfulla och ger en ny insikt eller infallsvinkel.
I alla fall med tiden.

Det är en av behållningarna, att få de infallsvinklarna, utan att bli dömd. För naturligtvis, hela historien, alla sammanhang och aspekter nedtecknas ju inte här.

Jag känner att jag vill svara på kommentarerna i mitt inlägg nedan, kanske framför allt av den anledningen. För mig går den över gränsen, när "kan" och "kanske" och "så här gjorde och tänkte jag - kan det vara något för dig" blir "Möjligtvis tror du att du väljer rätt" och "Där krockar du i det du tror och innerst inne vet".

För mig är det att bli dömd.

Personligen blir jag inte ledsen, personligen sår det inte ett tankefrö på att gå ner i arbetstid. Personligen står jag för mitt val - men i mitt liv är det inte heller så enkelt att jag fattar ett beslut, som sedan 'måste' vara rätt för att det redan är fattat och därmed skrivet i sten. Jag är en person som funderar, sätter ihop och drar ifrån. Omvärderar, utvärderar. Försöker förändra det som inte fungerar eller känns bra.

Och ett beslut som i grunden känns självklart kan fortfarande göra ont ibland, i alla fall i mitt liv.

Och även om jag känner att det blir en fråga som är större än mig, och som rör kvinnors rätt i samhället och jämställdhet så svarar jag från min personliga synvinkel.

Jag har äran att ha en fantastisk dotter i mitt liv. Jag älskar henne högt och rent och det gör även hennes far. Vi har en trygghetsälskande och kreativ snart sjuårig människa i vårt liv. En person som har lätt att uttrycka sina känslor i ord. En person och ett ensambarn som får innerlig uppmärksamhet när vi är tillsammans.

Jag har få aktiviteter utanför huset om helger och kvällar. I alla fall utan mitt barn. Jag är hemma, jag tycker om att vara hemma och jag har en man med vitt skilda arbetstider från mina. Det innebär att jag, om jag vill träna eller träffa någon när jag är ledig, behöver barnvakt.

Ibland anser jag att jag är för dålig på att komma ut och göra annat.

För en av mina övertygelser är att jag aldrig har velat leva genom mitt barn. Jag vill inte lägga hela min värld på hennes axlar, hur mycket jag än känner för henne. Jag behöver ta hand om mig själv, för att också ta hand om henne.

När det kommer till arbete och hur mycket man arbetar och varför, så handlar det naturligtvis om att få en lön för att kunna betala hyra och mat. Jag tycker om att sätta guldkant på livet och prioriterar exempelvis näringsrik mat. Och att resa. För att resa ger min själ näring. Dessutom upplever jag gärna andra delar av världen med mitt barn av flera olika orsaker.

För mig, och min familj, är det prioriteringar just nu. Att vi sedan har tjock-tv, telefoner via jobben och en trädgård som skulle behöva kärlek i form av nytt grus, nya redskap och så vidare - det är något för framtiden.

Dessutom finns en annan dimension för mig. Jag älskar mitt arbete. Jag älskar att få träffa människor, att få ta del av deras historier och få sätta samman till reportage. Jag älskar att formge sidor, välja bilder, sätta rubriker. Jag blir halv utan det. Och. Alla har inte möjlighet att jobba deltid i den tjänst man har. Eller så jobbar man deltid, men gör samma jobb för mindre lön.

Det jag skriver ovan är inget sätt att försvara. Det är ett sätt att leva.

Mitt, och min familjs, sätt att leva.

Det jag till sist vill skriva är att i detta sammanhang finns det en sak som gör mig ... ledsen.

Och det är att vi människor så lätt klankar ner, dömer och dömer ut. Istället för att skänka kärlek, uppmuntran och inspiration.

För visst. Visst är vi större än så?

17 kommentarer:

Anonym sa...

Vem dömer egentligen vem? Själva huvudpunkten handlar om att välja. Jag skriver att alla har ett val. Jag frågade varför du inte väljer annorlunda om det nu gör dig så ledsen. Det kan för mig vara uppmuntran, att hjälpa någon som skriver att den är ledsen över något. Utan att behöva formulera sig med kan eller kanske. För dig verkar inte inspiration eller uppmuntran vara att bli ifrågasatt. För mig är det inte så. Att någon ifrågasätter innebär för mig att någon bryr sig tillräckligt mycket för att sätta sig in i och sen kunna ifrågasätta. Du skriver om svart eller vitt. Att alla har ett val och får ta sina egna konsekvenser är inte svart eller vitt. Det är ett faktum. Och alla har FAKTISKT ett val. Ingen är född med sina åtagande, jobb, hus, lägenhet, bil osv. Man KAN flytta, man KAN byta jobb om man VILL. Du har fel när du skriver att alla inte KAN. Alla VILL inte. För att alternativet är något man inte VILL. Om man inte VILL ha ett annat billigare boende så har man gjort ett VAL. Och då är det omoget att inte stå för det. Jag skriver i texten inte kvinnor och inget om jämställdhet. Jag skriver föräldrar. För mig är det vansinne att kalla jämställdhet som att KVINNOR ska jobba mer och lämna barnen mer. Det är inte jämställdhet. Det är att använda män som rätt måttstock. Du skriver om att alla inte kan gå ner i tjänst på sitt jobb. Laglig rätt har alla med barn under 8 år. För att samhället anser att det är lämpligt. Och man kan VÄLJA att byta jobb. Eller VÄLJA att jobba kvar. Men då har man gjort ett VAL. Och får stå för det. Även inför sitt barn. Jag menar att om det gör så ont att inte kunna vara med sitt barn mer OM man vill det, så får man välja ett annat alternativ. Om man väljer att jobba mer och träffa sitt barn mindre så har man VALT det. Som du själv skrev så är det tydligen en öm punkt med dina arbetstider. Det var inte jag som skrev det. Ingenstans i texten står det att DU ska VÄLJA att jobba mindre. Jag bara undrade eftersom du uppenbarligen var ledsen över att inte räcka till. Och när du sen skrev att Siri berättar att hon bara vill ha uppmärksamhet så blev det ännu tydligare att det inte räcker för henne. Det är en del av det hela att det är så kort tid i ens liv som barnen behöver den tiden. Att få stå åt sidan med sina behov till viss del under några år för att lägga grunden för en annan människas behov är en del av föräldraskapet. De flesta människors yrkesverksamma år är kanske 40 år, att lägga en del av den tiden på att jobba lite mindre är mer än rimligt. Jag förstår att du vill leva som du gör, och att du älskar ditt jobb. Och att du vill ut och resa. Det är ditt val. Inte Siris val. Ingenstans skriver jag heller om att ett val ska gälla hela livet. Jag håller dessutom helt med när du skriver "Och det är att vi människor så lätt klankar ner, dömer och dömer ut. Istället för att skänka kärlek, uppmuntran och inspiration". Jag skulle vilja säga att det ligger till stor del hos den som läser något att ta ansvar och analysera varför man känner att man blir dömd eller nerklankad på.

siv sa...

Har aldrig skrivit en kommentar tidigare, men nu är jag tvungen. Jag har aldrig varit med om en så självgod människa som du mrr Anonym. Tror du på fullt allvar att du är så mycket bättre mamma, för att du är mer hemma med dina barn. Om du är en mamma med så osympatiska och dömande inställning till människor du inte känner, så kommer nog inte dina barn, att bli så bra människor, med ditt inflytande. Du skriver vem dömer egentligen vem? Enkel fråga,du dömer, ingen annan har dömt i dessa kommentarer. Du skriver att huvudpunkten är att välja. De måste ju gälla dig i så fall, för Mari har ju redan valt, du verkar inte ha fattat de. Jag har själv jobbat deltid, men skulle väl aldrig komma på tanken, att börja antyda att andra ska byta hus m.m, för att dom inte ska jobba heltid.Om du tror att ifrågasättande av andra, kan vara uppmuntrande och inspirerande,så vet jag inte i vilken värld du lever. De är inget fel att vara med sina barn, men att de skulle vara en garanti för att de skulle bli bra barn, är de inte. Hur man behandlar dom och visar kärlek är dock viktigast.De finns dom som varit hemma heltid med sina barn och jag kan säga dom har inte engagerat sig särskilt mycket, dom kanske helt enkelt fått för lite stimulans, för att orka med sina barn. Vem vet. Bort med alla besserwisser som skall tala om för andra vad som är rätt.

siv sa...

Glömde säga att , sen kam man väl ha dåligt samvete för vissa saker och de är oavsett om man jobbar heltid eller deltid. De är helt normalt. Sen när barnen är vuxna,och ens egna föräldrar är gamla, så har man dåligt samvete att man inte gör nog mycket för dom. De dåliga samvetet får man nog dras med hela livet, lite till mans.

Monica sa...

Jag vill börja med att skicka lite kärlek till "anonym". Just den uppmuntran och respekt som Marie talar om att vi ska ge varandra. Det verkar som om du har hittat en livsstil som passar dig och gjort val som du känner dig nöjd med i livet. Det är fantastiskt!

Med det sagt så vill jag bara be dig att också visa respekt för andras val i livet. Och att de valen kan leda till en kluven situation. Det kan finnas val som känns rätt och som man bottnar i, som ändå leder till smärtsamma situationer. En löprunda kan kännas rätt och bra som helhet, men vissa uppförsbackar kan kännas jäkligt jobbiga ändå.
Alla val i livet är relativa, och vi kan faktiskt bara förstå våra egna tankar och motiv. Att applicera dem på någon annan fungerar inte. Även om vi gärna vill. Vi kan ju dela våra funderingar och lära oss av varandra, men det är farligt att rakt av säga hur någon annan ska göra. För vi vet inte, vi kan inte veta.

Detta är inte tänkt som någon kritik mot dig "anonym", det kan vara svårt att få fram det man tänker över nätet, och jag kan också förstå att du känner dig lite utsatt. Men. Respektera varandra.

Jag känner mig väldigt glad och tacksam att jag får ta del av dina tankar och funderingar över nätet Marie. Du skriver fint och utlämnande och väcker djupare tankar även hos mig. Tack!

Och Siri är nog en av de barn som jag har sett bemötas på bäst sätt, tagits på allvar, fått uppmärksamhet. Jag önskar att jag kan tillämpa det tålamodet och respekten även med mina barn.

Anonym sa...

Jag gillar verkligen din kommentar Siv "Bort med alla besserwisser som skall tala om för andra vad som är rätt" Så klockren som avslut på en kommentar där du just uppträder så som du inte vill att andra ska göra. Och världen jag lever i är den värld där jag varje dag ser barnen på mitt jobb. Barnen som har längre dagar än sina föräldrar. Som frågar När ska jag hem? Och när svaret kommer så sjunker barnet ihop. Som hinner träffa sina föräldrar någon timme varje kväll. Som äter alla sina måltider hemifrån förutom på helgen. Som faktiskt uppfostras av pedagoger. De barnen är alldeles för många. Sen att den sanningen sticker många i ögonen är synd. Men det är mer synd om barnen. Varför inte vända på det och se det ur deras perspektiv och inte bara tycka mina tankar är helt uppåt väggarna? Det är nästan alltid människor som INTE är pedagoger som reagerar negativt på att vilja att barn ska ha mer tid med sina föräldrar. För de som jobbar med barn inom all barnomsorg är ganska överens om att alldeles för många barn har alldeles för långa dagar inom barnomsorgen.
Tack Monica för kärleken! Det värmde. Och jag tycker verkligen att du framför kritik på ett bra sätt. Men var skriver jag hur andra SKA göra? Bara att alla har ett val. Det är det enda. Alla har ett val. Jodå, visst känner jag mig utsatt av att höra en hel del kritik och påhopp men är medveten om det för att jag vet att ämnet är extremt provocerande. Ofta beror det på att jag trampar på för många ömma tår. Och att ämnet får så många att reagera och tolka in sina känslor som gör att de tappar fokus helt på det jag skriver.

Anonym sa...

Men!! Fina DU! Känner igen mig så det gör ont. Allt det du skriver speglar vad många känner. Integritet! Utan att därför vara egoistisk. Tänk om det kunde vara så för oss så många. Kloka ord är det du skriver och tänker. Fast jag är 60+, så kan jag relatera till din situation. Har varit där, och inte kunnat uttrycka det så klart. Glad att du finns, och inspirerar oss andra!!! VÄRME!!!

Anonym sa...

Vill bara tillägga att jag inte kommer att fortsätta kommentera här. Oavsett vad. Din blogg är en av de få jag följer av den enkla anledningen att du visar både livets glädje och smärta och jag kommenterar i princip aldrig någon blogg. Därför kände jag att jag vågade skriva något som inte bara var att "klappa medhårs". Jag var inte beredd på att andra skulle lägga sig i det jag skrev till dig. Det är fint att det finns de som stöttar dig såklart men mindre fint att en del går över gränsen och är öppet oförskämda. Även om jag inte upplever att du gör det så känner jag att andra gör det. Jag förstår att du gjort dina val och tyckte bara det var så sorgligt att du skriver att du inte mår bra av dem. Även omtanke som tas på fel sätt är en omtanke.

Lisa sa...

Hej fina mari! Dina val är dina, dina och din familjs. Och jag tar med stor glädje del av er vardag i stort och smått, i vemod och glädje. Och jag vet också att lämna ut sej är att ge möjlighet för de som bär på ett missnöje eller missunnsamhet i sitt eget liv....eller avundsjuka.. Vad vet jag...men det ger dem lite. chansen att få säja "vad-var-det-jag-sa" och nånstans bekräfta att _deras_val är det rätta, att vi andra fattat "fel" beslut. Vad dessa människor inte förstår är att det finns inga "fel" eller "rätta" beslut. Bara beslut som är ens egna. På gott och ont. Och att den avvägningen gör alla på en väldigt känslig våg. Och att man därefter gör sitt eget val, sitt e g e t. Inte för att passa andras åsikter, utan för att det passar, här och nu, just i denna familj. I gott. I ont. Men avvägt....och genomtänkt.... Ledsen om jag verkar svamlig och otydlig men jag ville ändå få sagt (via omvägar:) att jag respektar era beslut och blir rädd att oinsatta anonyma kommentarer ska göra att du väljer att sluta blogga. DET vore en förlust.
Heder å kramar!
Lisa
(Och du anonym -man _kan_ skriva ut namnet i kommentarsfältet om man vill. Har du starka åsikter- stå för dem med namn-du blir trovärdigare då)

Anonym sa...

Jag har barn i förskoleåldern och kan verkligen relatera till dina funderingar. Jag tycker dessutom att det är stor skillnad att allmänt diskutera frågan om barns timmar på förskola/fritids i ett allmänt forum tex. Mot att diskutera en enskild människas val i en kommentar på en "privat" blogg på ett sådant dömande sätt som vi kan läsa ovan. Ingen vet hur någon annans liv faktiskt är, och därför är det tråkigt att du Mari blir kritiserad för att du faktiskt delar med dig av ditt. Det finns även ett intressant genusperspektiv på detta. Skulle den här kritiken/åsikten riktas mot en manlig bloggare?

Anonym sa...

Såg att jag blev anonym, Fast jag är inte samma anonym som vi sett ovan! :)

Ingrid sa...

Mari,

Jag kom till din blogg av en anledning, jag ville läsa om livet med en gammal hund. Jag älskar din respekt och den värme du och din familj ger. Själv har jag flera gamla hundar och känner igen mig i den omsorg men framför allt de tankar som kommer till en när de börjar bli äldre...

Sedan älskar jag inredning, kanske var det så jag hamnade hos dig. Tror det...har aldrig lämnat någon kommentar men gör det nu "hej hej från din grannkommun".

Nåväl, jag kunde ha varit din anonyma kommentator för 20 år sedan. Jag gjorde alla de valen hon nämner frivilligt (så frivilligt det kan bli om man tjänar flera gånger mindre än sin man).Jag fick barn tidigt, gifte mig tidigt och ville så väl. Jobbade 50 % eller inget alls, nej jag låg inte staten till last min man jobbade extra. Vi hankade oss fram på mycket små resurser men jag vara hemma med mina två barn så mycket det gick vilket jag ansåg var det enda rätta.

Jag tyckte verkligen att jag gjorde det _enda_ rätta, jag kände i hjärtat att det var så. Kunde i mitt sinne inte förstå de som jobbade och "valde bort" sina barn. Jag förstod inte att man kunde göra både och. Okunskap och inskränkthet kanske. Men jag levde då och där, inte med tanke på att barnen en gång blir stora (arga och obstinata tonåringar som skriker att de hatar allt som jag står för) och det kommer ett annat liv...efter småbarnstiden.

Jag säger inte att jag ångrar mig. Men jag måste motvilligt erkänna att jag är lite bitter i dag. I dag sedan 3 år tillbaka jobbar jag heltid, har min akademsika utbildning, jättebra chefsjobb men jag kommer att få jobba tills jag dör om jag ska ha råd att leva som pensionär.

Jag hade både kunnat jobba och ha en god relation till mina barn. Jag hade inte behövt leva genom barnen på det sätt jag gjorde. Det tyckte jag inte alls att jag gjorde då, men jag kan se det nu.

Om jag fick göra om allt igen, hade jag då gjort annorlunda? Ja, det hade jag. För jag är en annan person i dag. Men då, för 20 år sedan brann övertygelsen inom mig. I dag gnager bara tvivlen...

Så svårt att förmdela en tanke genom bloggen. Men alla gör vi våra val, vi får stå för dem då och senare. Men de flesta av oss gör så gott vi kan under rådande omständigheter. Vi har inget facit när vi fattar beslut, ibland blir det rätt och ibland blir det galet. Av den anledningen att vi är just människor med fel och brister.

Kärlek och värme till dig och din familj samt till de som kommenterat. Jag ville bara delge några tankar som blev ganska förvirrade och aningen osammanhängande.

Hälsningar,
Ingrid

Mari sa...

Hej Ingrid, tack för att du delar med dig av din berättelse. Vilken gåva, att få ta del av en del av ditt liv och dina reflektioner kring det. Tack igen.

Innerligt,

Mari

ingrid sa...

Detsamma till dig...

kram,
Ingrid

Catarina sa...

Det är jättesvårt och vad man än väljer vet man inte om det är det rätta. Ibland har jag dåligt samvete över att dottern får vara så lite på förskolan som hon älskar. Andra gånger när det är långa dagar flera dagar i rad så känns det trist att behöva vara ifrån henne så länge.
Å hon som längtat efter sitt "riktiga dagis" hela sommaren undrade efter första dagen idag när hennes dagis skulle vara stängt igen? För hon ville vara hemma.
Inte lätt alla gånger.

Sara sa...

Så klokt skrivet av Ingrid! Kram på dig Mari, ni är de finaste föräldrar till Siri :)

Mari sa...

Ja, inte är det lätt alltid, Catarina. Livets paradox ;) Kram.

Och tack Sara!

Martina sa...

Mari, du verkar på alla sätt vara en mycket närvarande mamma. Dåligt samvete kan man känna för allt, jag har jobbat heltid och deltid och haft dåligt samvete för olika saker beroende på situation. Fantastiskt att ni kan prata så bra, du och Siri! Heja er!