Äppelblom och ruiner

* * *

När äppelträden blommade.

Förra gången jag träffade min vän, gick på vernissage och drack några glas vin fotade jag de här bilderna när jag kom hem vid midnatt. 

Våra äppelblom - bara någon dag senare hade det vita blåst bort. Rullade runt på gräset.

I kväll har jag mött samma vän. Varit på bio och sett "Grace of Monaco" och druckit te på lokal efteråt.

Bilderna, som har legat i min bloggmapp sedan förra gången, känns rätt att publicera nu.

Jag har haft en trött helg. Det hände en del i nacken och bröstryggen under min behandling i fredags. Så pass mycket att jag känner hur spänd och dålig jag varit.

Och tröttheten hann ikapp och följde mig helgen igenom.

Så där trött-tung i sinnet. När jag tänker att jag-borde och jag-vill, men inte förmår.

Och det är såklart okej, säkert välbehövligt till och med.

Jag har sen kväll. Och bilder på vita blommor som nu bara finns på just bild.

Varje gång jag skriver om dem tänker jag på en bok som jag läst och älskat.

"Äppelblom och ruiner" av Marianne Ahrne. Författare som nu kanske är mest känd som filmare.

"Under förstudierna för en film kommer Marianne Ahrne till Långbro sjukhus. I korridoren möter hon Rune, som anser sig inkarnera Farao och solguden Ra, medan han i läkarjournalen benämns som schizofren.

Hon sträcker fram sin hand. Det blir början på en gemensam resa, en färd fem år framåt och hela livet tillbaka. Den leder längre och djupare än någon av dem kunnat ana."