Springa in glädjen i kroppen

* * *

Står på startlinjen till Vårruset. Blossom vid mikrofonen.

Tävlingsklassen har precis dragit iväg. Jag står i första startledet efter. Framför mig, en kvinna med samma löparskor som mina förra. Asics. Utnötta, med hål vid lilltårna.

Bredvid mig, en ung tjej med hål i näsan. Ring i mitten.

Ser mig själv i andra människor den här kvällen.

Och när jag springer, springer jag genom minnen.

Här sprang jag och plågade mig själv hårt, missnöjd med tiden efteråt. Här gick jag efter blindtarmsoperationen, här sprang jag med en kollega, här gick jag med barnvagn ett Vårrus. Genom solsken, vind, hagel och regn.

Det här året har jag knappt sprungit innan, tränat har jag gjort. Allt möjligt. Mest styrka. Sprungit ute, kanske två, tre gånger max.

Det här året sprang jag av glädje, utan att vara irriterad över köer. Kryssade förbi springande, för att jag hade farten i kroppen. High fivade med barn vid stranden. Tänkte på när vi åkte hit med Siri och lekte och hade picknick en sommar.

Passerar platsen där pappa stod och fotade mig för några år sedan. Går i mål och inser att jag sprungit fem kilometer på 25-tid. Ingen supertid måhända, men bra för mig.

Snabbaste Vårruset hittills. Men absolut viktigast av allt.

Utan prestationskrav. Bara av glädje.