lördag, augusti 23, 2014

Om ni sagt mig detta från början


* * *

Den senaste veckan som ett stort tomrum. En enorm ensamhetskänsla.
Den där overkligheten.

Jag får inte längre någon hjälp av landstinget. De säger att de inte kan hjälpa mig. Eller, de kan hjälpa mig: Om jag byter från en medicin jag äter (som är naturlig och godkänd av Läkemedelsverket) till en som är syntetiskt framställd och som jag blir sjuk av.

Då kanske de kan hjälpa mig att bli gravid.

De senaste fyra årens utredningar och hormoner tas liksom tillbaka. Några sekunder tänker jag: Om ni sagt mig detta från början. Då hade jag inte behövt leva de här dagarna, månaderna, åren, med hopp och längtan, smärta och ovisshet.

Men sedan vet jag ~ innerst inne ~ att det inte finns något att ångra. Att det inte fungerar så.



Det verkar vara min livsresa. Att behöva stå på egna ben, att våga lita på det inuti. Men det finns många komplexa fysiska saker och känslor som samspelar.

Inget är definitivt ännu, inget verkar någonsin bli definitivt för min del. Jag kan bara omfamna det och lära mig leva med det.

Känslan som blir kvar, blandat med sorgen, är ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet. För det jag har och inte har. En känsla av att allt ordnar sig, att det som sker är menat att ske.

Men den här veckan alltså, den önskar jag ingen. Och mitt i allt det; En åttaåring som fyller år. Åtta ~ bara en gång i livet. Och en sexårig bröllopsdag. Den här gången har det varit svårt att höja blicken, att verkligen uppskatta fullt ut. Jag har försökt tänka snällt mitt i, det är bara datum. Jag firar i känslan när det känns rätt att fira.

Och så har jag pratat. Två kloka kvinnor att dela ord och tankar med. Min mamma och min svärmor, efter att ha samtalat med er känns det lättare.

1 kommentar:

Lisa sa...

💓