onsdag, december 31, 2014

Sista på året





* * *
Adventsljusstaken har fått flytta in i träskåpet igen, men som vanligt får stjärnorna i fönstren dröja sig kvar ett bra tag ännu.

När jag sitter och skriver det här sänker jag ljudet på Nyhetsmorgon, hör någon promenera förbi på gatan med dubbar under skorna. Det behövs efter regnet igår.

Jag fick lämna cykeln på jobbet för att bli upphämtad med bil, trots dubbdäck var det lite för obehagligt att trampa hem. Och efter vurpan får jag jobba lite mer med rädslan, även om jag faktiskt inte cyklade när jag ramlade.

Det är svårt att inte fastna i vädret, när det pendlar mellan minus tjugofem och plusgrader på kort tid. I söndags åt vi middag hos mamma.

Det är häftigt att bada utespa under tallarna, när det skiljer drygt femtioåtta grader mellan värmen i vattnet och luften man andas.

Så blev det sista dagen på det nya året och även om jag gärna haft ett gäng minusgrader är det onekligen lättare att planera för hemfärd i nyårsnatten när det inte är isande kallt. Jag har börjat årets sista dag med äggmacka, vaniljsmoothie och stora kaffemuggen. Känner mig mjuk i själen och ser fram emot en lugn dag hemma för att sedan åka till vänner för en eftermiddag och kväll tillsammans.

Det känns varmt och behagligt när jag tänker på det.

Jag tycker om att summera året som gått och blicka fram emot nästa. Som någon slags utvärdering, för att dra lärdom, uppskatta det jag varit med om och för att dra upp några slags riktlinjer och mål. Utan att läsa tillbaka i bloggen så tänker jag om 2014.

2014 började skakigt men med en stark vi-klarar-det-här-tillsammans-känsla. Markus slutade på sitt förra jobb och gick till arbetslöshet. Det där med att när man stänger en dörr så öppnas en annan blev sant när han fick jobb i Luleå ett tag senare.

Det har påverkat hela familjen och livet känns bottnat och skönt, nu när vi jobbar dagtid båda två och har kvällarna och helgerna tillsammans, kan hjälpas åt och lever ett ordinärt familjeliv. Jag älskar det, på riktigt. Ofta hämtar jag Siri, och vi kommer hem till en middag som nästan är klar och tända ljus. När jag yogat om kvällen och vi kokar en kopp te och sätter oss i soffan för att se nyheterna eller en serie - jag tröttnar aldrig på det. Det är min vardagsguldkant.

2014 inleddes också med att Hemi dog. Vår pälsklädda kärleksföljeslagare sedan elva år. Hennes dödsdag var kanske den värsta dagen på året. Hennes sista andetag.

Vi saknar henne varje dag och det var konstigt att fira jul utan att ha en som försökte tjuva prinskorv från stekpannan. Det är sällan jag hör hennes tassar mot trägolvet, men för bara någon vecka sedan hörde jag hennes väsen i huset. Ja, som vi saknar, men mest av allt; Glädje för att vi fick ha henne så länge.

Vad minns jag mer från 2014? Två resor till Stockholm. Båda fina och roliga. Promenaden mot Winterviken, champagnedrink på burlesque-restaurangen. Värme. Kvällen på Flippin' burgers.

En sommardag hemma stannar också kvar i minnet. Då, när det var så varmt så varmt. Vi låg på filt under äppelträden i trädgården och Markus kom ut med charkplanka och dryck.

Det finns mer att säga om året som gått. Mina lärdomar och erfarenheter. Men det kommer. Nu ska jag gå ner och dricka tretår och läsa några kapitel ur en sjöjungfrubok för Siri. Och måla naglarna inför kvällen.


måndag, december 29, 2014

Just i dag





* * *
Sitter och laddar upp en stor fil med bilder. Iskalla fingertoppar mot tangentbordet. I morse körde vi till fritids i minus tjugofem. Samma resa i morgon, fast till fots. Sedan skall det tydligen bli regn mot nyår.

Nåja, vädret är ... vädret.

Och en sådan här iskall slutet-av-december-dag, då värmer det att få drömma om Hua Hin-hotellet på bilderna. En fladdrande sjal, solvarma axlar och ett kall drink.

Snart.


torsdag, december 25, 2014

Så gick en julafton


Jul i vinrött.


Suddigt självporträtt.


Favorit.




Lunch hemma.


* * *
Läser kulturchefen Björn Wimans krönika i Dagens nyheter om julmusik. Han skriver om en jullunch på Atlandångaren "Stockholm", där Jussi Björling framförde "O helga natt" och passagerarna satt som fastfrusna i sina stolar. Hans röst; Känslig, sårbar, öppen och hederlig. De som var med, glömde det aldrig, skriver han.


Den stunden hade jag gärna varit med om, och jag hade gärna delat den med min svärmor. Hon hade uppskattat det mycket, tror jag.
En annan, nutida, musikupplevelse jag gärna varit med om är Håkan Hellströms klassiska spelning i somras. Den ångrar jag på djupet att jag missade.


Men i går firade vi ju julafton. Enkelt och anspråkslöst och mysigt på flera olika ställen. En fin stund var när vi körde bil genom skogarna i minus 22 och norrskenet spelade på kvällshimlen ovan oss.


Julmagi, på riktigt.




onsdag, december 24, 2014

En fin dag


* * *
Önskar en fin dag, till alla.

Ser tillbaka på andra jular. Bottnar i känslan för denna jul. Känns bra och skönt, som många gånger tidigare.

Sitter framför brasan med min sovvarma dotter i knät och öppnar några klappar innan dagen egentligen börjar.

Vi ska åka runt till människor vi tycker om och det känns bra med en enkel jul. 


måndag, december 22, 2014

Vänner under granen




* * *
Här kommer ett gäng av årets inslagna klappar.

Vi håller oss till djur och tredimensionellt. Det har varit rolig att skapa tillsammans.

Fåglarna i olika storlekar har jag dock vikt själv. Tycker om deras stillsamhet.



Småfåglar.


Kattpaket till en katt (även om paketet mest liknar en hund).


Och en nyfiken uggla.


En trött en.


Papprosett i rött.


Mitt hjärta smälter. Så mycket älsk på den.
Brukar använda Siris juletiketter som bokmärken.


Finaste munnen där bakom klappen.


Och helt plötsligt kikar någon in i bild.


En kott-uggla.


Och en som inspekterar.

* * *
Som ni ser, vi har alltså slagit in paket i helgen. Varvat med lunch på stan med fina vänner, varvat med köttbulletillverkning, fika hemma med vänner och tekväll med andra vänner.

Fint och enkelt och mysigt med samtal om både svårt och lätt.

I kväll har jag Siri haft en egen afton. Vi har ätit kycklingspett med jordnötssås och blomkålsris med snabbwokade morots- och vitkålsstrimlor. Vi har sett julkalendern och eldat och så har jag fått ha henne i mitt knä. En varm åttaåring, tända ljus och slutet på en bra barnbok.

Så mycket mer önskar jag inte av den här måndagen i december.



fredag, december 19, 2014

Helgen


* * *
Det blev en rätt tuff vecka, även om det gick bra efter fallet (och tack för all omtanke, fina!).

Frusen, tung i huvudet, örontjut. Men jag är fascinerad över hur nacken klarade sig, har haft ondare på sidorna om halsen. Nåja, nu ska jag sluta tjata om det. Har varit yr när jag suttit vid datorn sedan jag trillade, speciellt när jag tittar upp lite. I eftermiddags blev det riktigt jobbigt, så nu känns det skönt med helg.

Tänker mest hålla mig hemma. Dricka kaffe och slå in paket. Vila musklerna och ge feedback på några studentkrönikor, bara.

Det gör nog underverk för yrseln, det är jag säker på.


onsdag, december 17, 2014

Och jag skulle aldrig ramla mer ...

* * *
De har hört av sig via telefon i dag, de tre männen i mitt liv. Min man, min pappa och min svärfar.

Jag ramlade nämligen omkull i går.

Visserligen ramlade jag omkull med cykeln redan i fredags, men det var ingen speciellt farlig ramling. Jag gled liksom omkull sidledes bara på dubbdäcken och cykelkärran med Siri i stod kvar.

Men så blir det tisdag. Cykeln har fryst på ettans växel och jag är halvsur när jag pinnar på till skolan. Möter knappt någon, det känns som att cykla i natten.

När jag kommer till skolgården är det mörkt och halkigt, så jag kliver av och går sista biten över parkeringen. Väl ute igen sätter sig Siri i cykelkärran och jag säger till henne att jag går första biten på grund av halkan.

När vi nästan är ute på cykelvägen så slås fötterna undan. Och eftersom jag håller båda händerna på cykelstyret har jag inte en chans emot mig. Bra eller dåligt, vet jag inte.

Redan i fallet känner jag, att det här kommer att ta ont. När man trillar brukar man ge upp ett litet skrik, nästan oavsett. Jag lämnar det lilla skriket därhän går för primalvarianten istället (har fortfarande ont i halsen).

Svanskotan, donk. Bakhuvudet i isen, donk.

Armarna domnar bort direkt och Siri spänner sig lös och kommer gråtande till mig och ropar och frågar vad hon skall göra. Jag vågar inte ens röra mig.

Efter ett tag rullar jag - under cykeln - över på mage men mår illa och vågar inte sätta mig upp. Efter en stund kommer en kvinna med hund, som hört vårt kaos, och frågar om hon kan hjälpa.

Jag har fortfarande någon slags tanke på att eventuellt gå hem, men samtidigt tänker jag att jag kanske fått hjärnskakning. Det slutar med att vi ringer farfar, och han är på plats inom en minut.

Vi åker hem till honom och blir ompysslade. Jag gråter lite mer, tar en värktablett och efter ett tag lägger sig blixtarna i vänsterarmen och bakhuvudet lite. Jag dricker te och äter två mackor innan vi åker hem.

I dag består hela bakhuvudet av en bula, och varje gång jag vänt mig i sängen har jag vaknat av att det gör ont där. Men nacken verkar ha klarat sig. Bara det! Har mest ont i sidorna av halsen och i armen faktiskt. Och så tung och trög i huvudet, lite snurrig och trött och frusen med extra mycket örontjut.

Men jag menar, det hade kunnat gå så mycket värre.

Senare på kvällen svängde pappa förbi i ett annat ärende och fick höra historien. Och så Markus när han kom hem från jobbet.

Så i dag har de sänt omtanke till mig, alla tre.

Och jobbigast, det var det nog för Siri. Min åttaåriga, vackersjälade vän.
Att stå bredvid. Maktlösheten. Det tog lång tid att komma till ro i går. Denna kväll var hon också lite orolig.

Men det gick ju bra. Som tur är.


tisdag, december 16, 2014

Årets gran


* * *
Så har vi en julgran hemma. Och ett enda ugglepaket därunder.

Ugglan ska snart få sällskap av fler djurklappar.


Några fler bleka julinslag.

Det går knappt att fota hemma, blir knappt ljust ens mitt på dagen. Men snart vänder det.


Bakar saffranskaka på vita bönor och lingon. Blev okej, men ingen favorit.


Men granen. Den är fin och påminner om att det bara är en vecka kvar till jul.


måndag, december 15, 2014

Husesyn


* * *
I lördags började vi med projekt bygga pepparkakshus i form av vårt eget hus.

Jag klippte och skar ut från ritningarna sedan vi byggde ut huset.

Tejpade ihop för att testa konstruktionen och fick rita om taken.


Dagen efter kavlade, mjölade och skar vi husblock. Och gräddade.


Sedan började dekorationsfasen. Vi bestämde oss snabbt för att gå all in.


Där emellan hann Siri sjunga lite med kaveln som mikrofon.


Det skulle sedan visa sig att en del av dekorationerna ställde till det vid själva uppförandet. Men det gick bra ändå.


Det här pepparkakshuset är en form av bekräftelse i det lilla. Jag har haft det i tanken under två jular. Inför förra advent skrev jag ut ritningarna. Men orken och energin att göra det fanns aldrig. Siri frågade flera helger, men nej. Det blev inte.

När vi vek söndagen till att bygga hus kändes det som att landa.

Landa i hur mycket bättre jag mår denna december jämfört med förra. Landa i min familj, hur vi lever våra vardagar och helger. När jag tänker på förra advent ser jag mig själv spänd som en fiolsträng, någon bättre liknelse kommer jag inte på. Sov i Siris rum en del, vågade bara ligga på rygg för att inte ha nackspärr när jag vaknade. Det är nog en av mina sämsta ryggperioder.

Men, ja. Tillbaka till bygget.


Som sagt, vi sparade inte på kristyr ... eller godis.



Verandan rationaliserade jag faktiskt bort.

Men här syns vardagsrummet i vinkel mot utbyggnaden.



Fönster från hallen, badrummet och ovanpå Siris rum.


Den andra uteplatsen och burspråket vid köket. Fönstret till datarummet ovanför.



Och sidan av huset som står vänd mot vägen.



Ja. Så kan man också fördriva en söndag. Med mallar och kavlar och limpistol.
Och en känsla av att livet är helt, ändå på något sätt.