Cykel och balett och att finna hem

* * *

Jag var tonåring och åkte minibuss genom Sverige. Vi turades om att köpa nya, stora batterier till boomblastern som var med. Det kan hända att det spelades en hel del Bryan Adams på färden mot Skåne. 

I Kristianstad cyklade vi många mil efter blåsiga landsvägar. Om kvällarna spelade vi kort och lade patiens. Sov i våningssäng.

Jag tror det var någon gång efter det träningslägret som mitt knä sa ifrån på allvar.

Jag var i början av tonåren och kunde inte träna och tävla längre. Experterna sade någon slags variant av slatter och jag minns värken och hur mamma masserade. Mitt blåa luddiga favoritöverkast under mig.

Tillslut fick jag ge upp cykelkarriären. Det som gjorde mest ont var att mista gemenskapen. Minns att jag följde med på några tävlingar efteråt, men att det aldrig blev detsamma när jag inte kunde vara med och cykla.

Jag var en cyklist, men jag kunde inte längre cykla. Så jag slutade, men bär fortfarande med mig minnen från den tiden. Framför allt är min kropp formad efter åren på sadel.

Lyssnar på en träningspodd där de pratar om att gå träningsgymnasium. De pratar också om gemenskapen, att hitta hem när man får omge sig med likasinnade. Jag tror det kan vara så, oavsett om det handlar om sport eller musik eller något annat.

Och jag tänker på min nioåring. Hon som sökte till Svenska Balettskolan inför att hon ska börja fyran till hösten.

Hur hon satte håret i knut och drog på balettdräkten och dansade två dagar inför jury. Fick hämta ett kuvert efter juryns överläggning med besked om hon tog sig vidare till nästa dag eller inte.

Hur vi avslutade den helgen med läkarbesök, sjukgymnastträff och möte med representant för Skolverket.

Hur hon fick positivt besked och därmed skall ägna mellanstadet åt dans.

Hur hon kommer att ha längre terminer, längre dagar och en kropp som får röra sig i dans mellan tio och tolv timmar i veckan. Att det blir skola om lördagar när hon börjar sexan.

Jag tänker på hur jag känner som förälder och däri ryms en massa. Men framförallt: Jag gläds åt hur barnen agerade under antagningsdagarna. Hur de peppade och berömde, att de hanterade felsteg med ett leende istället för rynkade pannor.

På att det verkligen kan underlätta skoltiden att få umgås med de som delar samma intresse.

Sedan får vi se. Men att få vara i rörelse är positivt. Jag skulle gärna ha de träningstimmarna själv.

Och erfarenheterna av olika slag kommer hon alltid att bära med sig.

Som jag med cyklingen.

Själv hittade jag hem, igen, på gymnasiet i Luleå. Med medievänner som också ville hänga i fotolabbet om kvällarna. Som läste artsy dikter och förde tonårspoetiska samtal.

Jo. Där hittade jag hem igen.

Och sedan fortsatte det med skrivandet och skapandet.

Men i löpningen är jag tämligen ensam.

Det är också okej. För någon löpare ser jag mig inte som.

Inte alls.