* * *
Det man tränar blir man bra på. Och ja, jag har blivit bättre på att stå på händer och jag har blivit bättre på att inte vara rädd när jag gör yogans huvudstående.
Det är lite av en upplevelse som jag ger två ord: självständig och revansch (för mig själv).
Jag har nämligen mött en känsla jag halvt omedvetet burit på i många år. Känslan av att vara klumpig. Den har följt mig som en skugga sedan gymnastiken på mellanstadet. Bara pratet om redskapsgymnastik och kullerbyttor och studsmattor fick mig att börja nervössvettas under armarna.
Och trots att jag tränar både löpning, yoga, styrka och olika kroppsövningar där det mesta handlar om kroppskontroll finns bilden kvar i mig. Inte så att den tar överhand, jag blev själv förvånad när jag insåg att det är så. Men ändå. En slags rest av barndom och ungdom.
Därför har jag utformat en plan, jag vill utmana skuggan. Det är ingen utmaning som kräver samma disciplin och förberedelser som mitt maraton, så på det viset är det högst överkomligt.
Läskigt, känns det. Men läskigt hör ju också livet till.
Det tänker jag på, en fredag-upp-och-ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar