måndag, maj 29, 2017

~ det kanske dröjer över vintern ~


* * *
De sa mig, det kanske dröjer över vintern.

De sa mig;
Det kanske tar några månader innan du blir gravid. 

~ det får man räkna med ~

Hur många år sedan är det nu? Jag tror det kanske är sex år det handlar om. Eller sju.

Det kanske dröjer över vintern.

Jag vet nu, att det förmodligen dröjer ~ för alltid. Jag känner mig okej med det.

{ för alltid }

Och livet ändrar skepnad, långsamt och glidande.

Jag återkopplar till vad jag skrev sist här. Det som handlar om hur andra genom åren tyckt och kommenterat mitt föräldraskap.

Då kunde jag inte på pricken formulera vad som skavde i mig. 

Nu tror jag att jag vet. Jag tror att det handlar om att vissa människor tar sig rätten att på olika sätt tala om för mig vad jag ska vara tacksam över, nästan på ett lite dömande sätt. Du ska vara glad för att du har så mycket tid, du ska vara glad för att du orkar, hade du haft fler barn skulle du aldrig ...

Jag behöver också lyfta blicken, få perspektiv, samtidigt som jag kan känna att jag kanske mer behövt orden om jag fastnat, eller klagat ofta. Fast frågan är om de hjälpt då. Kanske inte.

Det jag reagerar på är när människor tar sig rätt att döma andra, eller tar sig rätten att tala om vad andra ska känna eller inte känna.

Lite som att jag inte vet hur bra jag har det.

Som att mina känslor och mitt sätt att vara måste rättfärdigas.

För mig skulle det kanske dröja över vintern.

Den vintern tog visst aldrig slut.

Jag fångar långsamma snöflingor i min hand.

De smälter inte längre till tårar.


1 kommentar:

Sarah sa...

Eller människor som tar sig friheten att ha åsikter om vad som är bäst för andra. Kan inte räkna alla gånger vi fått kommentarer som: "nog är det väl ändå synd om J som inte får några syskon" eller "det är ju inte bra om det blir FÖR många år mellan barnen". Har även hört "alla barn förtjänar syskon". Folk alltså. Kram till dig.