torsdag, augusti 31, 2017

Kärlek på ett trappsteg


* * *
Vi är på väg till skola och jobb. Leslie sitter på ett trappsteg 
för överblick. Siri sätter sig intill och gullar lite och jag tar en snabb 
mobilbild till Leslies Instagramkonto.

Senare om dagen tittar jag på bilden igen. 
Och igen.

Den blir mig så kär.

Det är blicken som lillasyster hund ger 
storasyster människa.

Den totala tilliten. 

Jag ser den på öronens position, och på blicken.

En morgonstund fångad på en kort sekund.

Kärlek på ett trappsteg.



onsdag, augusti 30, 2017

Minnas sin barndom




* * *
Det är nog inte bara jag som bär minnen
av bulldoft från barndomen.

Hur man kom hem från skolan och hängde upp
Kånkenryggsäcken i hallen. Redan då, doften av
kardemumma, smör och kanel från köket.

Ljuvlighetens nybakade bullar och mjölk. Pärlsockret som krasade
mellan tänderna. Spara den sista lilla snurran till sist. Doppa lite.
Kanske lösa ett korsord med mamma efter fikat.

Det är liksom trygghet och kärlek
~ barndom förpackad i ett litet bakverk.

Min dotter kommer inte att koppla till samma
mamma-minnesbank. Jag har aldrig varit bullbagerskan.
Säkert kommer hon att minnas annat, kanske att även den
enklaste av yoghurtfrukostar har en tanke.

Lite mandelsmör i en böj, några röda bär för färg.
Eller en rad bananer med bipollen över.

En överraskning i form av en delad passionsfrukt.
Små, sega jordgubbsknappar över vit kokos.

Varje morgon när jag serverar henne frukosten säger jag:
"Hoppas det ska smaka bra!"

Och hon svarar:
"Det gör det säkert"

Vår lilla morgonritual.

Fin i all enkelhet.


tisdag, augusti 29, 2017

Höstligheter


* * *
Jag känner älsk för årstiden. Fortfarande ljumma dagar, och så är 
kvällarna mörka och mysiga. Vi kokar te och ser på tv-serie innan sängdags.

Det är vardag när den är som mest vardaglig och underbar.

Älskar varje sekund i mjukisbyxor och familj nära.

I helgen var jag på fest med bokklubben. Vi åt tillsammans och pratade om 
böcker vi läst i sommar. En fin kväll. Och så har jag dragit igång mitt nya 
träningsprogram på tio veckor. Jag känner mig peppad.

Till helgen väntar kräftskiva, och så kanske 
jag äntligen målar kökssoffan grå.


lördag, augusti 26, 2017

Tänk att nyss var jag här


* * *
Cyklar till jobbet och lyssnar på Träningspodden som gjort comeback efter sommaruppehåll. Jessica Almenäs och Lovisa 'Lofsan' Sandström pratar om att de är duktiga på att sätta upp mål och att nå dem, men att de snabbt efteråt vill vidare. Vad är nästa mål? Vad ska jag göra nu? Att de frågorna tar udden av det man just klarat av. Att man sällan tar sig tid att njuta, reflektera och ta in vad man verkligen gjort.

För mig känns det fortfarande lite overkligt när jag tittar tillbaka på bilderna.

Var jag här? Alldeles nyss?

Sprang jag här?

Så här vackert var det när vi flög in mot start.

Molnen som oändligt rullar ner mot vattenytan.


På väg från helikoptern.

Ser ni snön i bakgrunden?


Genomgång innan start. Tydligt för säkerhetens skull.


Elin springer brant nedför.


En av hundarna som var med och sprang. Jag tar en selfie för att visa upp efter målgång.


Blötast i mål vinner, ungefär.


Efter målgång.

Det är lite svårt att ta in att jag varit med om detta, men bilderna hjälper mig att förstå och att njuta. Och ni som känner mig vet att det här är precis mitt väder och mina färger.

Älskar det ända in i själen.

- - - - - - -

Här finns mitt långa reportage om upplevelsen att läsa.


torsdag, augusti 24, 2017

Kafferutin


* * *
Om vardagarna dricker jag allt kaffe hemma,
och då ser det inte ut som på bilden.

Medan frukostomeletten går klar i gjutjärnspannan laddar
jag bryggaren med Arvid Nordquists Svea.

Dricker två muggar medan jag lägger benen i skräddare, äter och
läser tidningen. Det är inga små muggar, snarare djupa baljor.

Kaffeomgång nummer två kommer efter lunchen, som jag i stort sett alltid
äter hemma. Då har jag en mugg kvar i termosen som hör till bryggaren.
Den värmer jag upp och sätter till mjölk, kardemummakärnor och kanel.

Så är dagsransonen uppdrucken. Resten av tiden har jag med mig två
sorters te i termosar som jag dricker på jobbet. En stor med yogite
och en mindre med chaga.

Lyxkaffe som vacker cappuccino,
det hör möjligtvis helgerna till.

Den här på Waynes i Luleå var
faktiskt god utöver det vanliga.

Och jag undrar, har du någon tänkt eller uttalad kafferutin?


tisdag, augusti 22, 2017

Med kärlek





* * *
Jag försöker tänka på min rygg med kärlek och respekt, inte som en fiende. Den är trots allt en del av mig.

I dag tog jag hand om den lite extra.

Djupgående massage två gånger under mina lediga veckor har hjälpt, men inte löst alla sneda problem i grunden. Det har varit tydligt för mig på sistone.

Därför hade jag bokat tid hos en naprapat. Det är rätt många år sedan sist, men jag kände att jag behövde balansera ryggen och höfterna.

Så jag träffade en ny (för mig) naprapat och fick en bra känsla.

Som jag visste var jag sned i höftpartiet, så där så ena benet är kortare än det andra.

Fick en jättebra behandling och naprapaten sa att jag hade upphakningar på alla ställen i ryggen där man kan ha upphakningar.

Det kändes mest som att han var en guide som hjäpte kroppen att själv släppa alla felställningar. Som att han lirkade lite och det sa knak och knak och knak igen.

Inga stora krafter, inget våld, bara ett bestämt och varsamt lirkande.

Och nu.

Nu känner jag mig lite trött, lite sliten och lite värkig.

Men ändå mer balanserad än på länge.



Till Luleå



* * *
Jag har hittat fyra ögonfransar på Siris kinder i sommar. Samtliga har jag blåst bort med en önskan. Flera gånger har hon frågat mig, mamma vad önskade du dig? Men jag har inte kunnat berätta. Förrän nu.

På en frans blåste jag en önskan om att min flicka skulle få ett fint sommarlov, samma önskan skickade jag iväg med nästa ögonfrans. Sedan önskade jag att hon fick en fin födelsedag och en fin dag i Luleå.

~ och alla min önskningar slog in ~

När hon fyllde 11 år fick Siri en dag på stan i Luleå i present. Vi passade på i går, i en dags hålrum mellan danskurs och lära-känna-dag på Svenska Balettskolan.

Vi tog bussen till Luleå och började med en fika. Så shoppade vi, åt lunch och fikade igen. Vi avrundade vår dag med ett besök på Kulturens hus och Luleås stora, fina bibliotek. Dagens bästa, enligt vår fantastiska tjej. Vi hade en så fin, mysig och rolig dag tillsammans.

Vilken lyx, att få göra sådana utflykter tillsammans. Jag tänker på min egen mamma och alla gånger vi gjort liknande saker. Min njutning i att vara med Siri och se henne hitta fina små ting stämmer så väl överens med min mammas blick på mig i samma situation. Ännu en cirkel sluts. Det gör mig varm inuti.

Sedan åkte vi hem med Markus när han slutade jobbet. Hemma fixade han morotssoppa och så åkte de en sväng till svärmor för att kolla Siris bett som nu blivit blåsor. Men det, är en annan historia.


måndag, augusti 21, 2017

Run through the wild


* * *
I fredags packade vi bilen och styrde mot Jäckvik.

Det var dags för mig och min kompis Elin att springa fjälloppet Arctic circle race - run through the wild. Det går ut på att man flyger helikopter ut i naturen och springer tillbaka efter Polcirkeln. Hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig, är ingen terränglöpare.

Jag tittade flera gånger att min väska med löparskorna var med.

Vi hade det gott i bilen och lyssnade på nedladdade sommarprat.


Jag ska skriva om upplevelsen i PT, men berättar ändå lite här.

Om lördagen klev jag upp tidigt, åt frukost och gjorde mig startklar. 
Flätade håret, fixade det sista.

Tog bilen genom ett tyst dimlandskap och körde till Camp Polcirkeln, där Elin väntade på mig.


Så flög vi helikopter ut till starten i Guijaure. Molnen som rullade nedför branterna.


Så fint!


Äntligen nära start.


Så gick startskottet. 

Det var smalt, stenigt, myrmarkigt, geggigt, brant och roligt.

Sjukt roligt!

Jag tycker att det finns en stor skillnad mellan stadsmaraton och fjällopp. Från publikhav till tysthet. Från att springa och kämpa med det mentala till att hela tiden måsta vara i kroppen, hela tiden med nästa steg och nästa steg som enda fokus.


Vid fyra kontroller skulle man fota en selfie och visa upp efter målgång. Vid den sista bjöds det på förfriskningar.

Men jag ville bara springa vidare!


Det var en magisk upplevelse. Och jag fick känna mig vältränad, stark, lätt och smidig. Känslan var: Jag kunde ha sprungit mer. Längre!

Totalt var sträckan 17,2 kilometeter och min hälsoapp i telefonen visade att jag gått 95 våningar den dagen.


Det gick inte att njuta av landskapet. Men det var vackert.

Bitvis var luften blöt av fukt. Och det var dimmigt stundtals.


Ramlade två gånger, andra gången med blodvite. Men bara en skråma och några blåmärken.

Skorna är som två lerklumpar. De har blivit tvättade ute i trädgårdsslangen och inne. Vi får se om de överlever.


Sprang in på plats 26 av dryga 60 deltagare. Det känns bra, inte för att jag siktade på tid eller placering, men ändå. Det känns bra!


Efter dusch och kaffe i Elins husvagn körde jag tillbaka hit.

Fint som en dröm.

Vi hämtade Siri hos en kompis och jag fick ett utlovat glas bubbel, eller två.

Sedan åt vi god middag - bland annat sötpotatispommes med aioli - alltid efter race, och så mådde vi bara gott i soffan tillsammans.


Efter en värktyngd natt mjukade jag upp kroppen efter Kungsleden med bästa sällskapet. 

Sedan var det dags att säga tack och hej till fjällvärlden för den här gången.


torsdag, augusti 17, 2017

Min nya kuvertväska







* * *
Att gå på restaurang eller cykla i väg för en drink och ta en liten kuvertväska är liksom ett tecken på att man är en egen person och inte enbart mamma. När väskan inför kvällen inte behöver rymma ritblock och pennor, hörlurar och en surfplatta.

Inte för att det är något fel med det, inte alls. Jag vill ju helst ha familjen samlad mest hela tiden.

Men vissa kvällar, är det härligt att gå ut enbart som vuxen. Och för de tillfällena köpte jag mig en ny kuvertväska. Ett loppisfynd för dryga trettio kronor som får följa mig genom livet.

- - - -

Så säger jag tack för fina kommentarer och omtankar efter mina tidigare ord om ryggen. Morgonen efter sträckte en medmänniska ut sin hand och bjöd in mig till behandling. Och efteråt kände jag att kopplingen mellan höfterna, ländryggen och baksida lår åter var på plats - vilket är rätt bra när man ska springa.

Men mest betydelsefullt av allt, att någon brydde sig på djupet.

Om kvällen åkte jag till jobbet och löpbandet. Dels ville jag ro min tröskelintervall-utmaning om tio veckor i land och dels behövde jag en genomkörare inför helgens springupplevelse i fjällvärlden.

Och jag gjorde det! Jag sprang i mål på mina intervaller. Trettio minuter i elva kilometers-tempo och känslan vid målgång var - jag kan springa längre i denna fart. Lycka!

Så körde jag hem genom kvällen och blev varm i hjärtat när jag såg mitt hus och lampor som glittrade. Hann krypa ner hos min tjej och delge min glädje och läsa ett kapitel ur vår bok. Gick och la mig med en perfekt trött och lätt känsla i kroppen.

Jag och Markus firade också nioårig bröllopsdag i går. Jag lagade porchetta och gräddsås och en variant av Hasselbackspotatis med små sötpotatisar och parmesanpanering. Allt medan Siri satt i kökssoffan och spelade musik och läste och hunden låg vid mina fötter vid köksbänken.

Och så har vi avverkat den gamla inspelningen av Anne på Grönkulla, jag och Siri. Oj, vilka minnen och oj, vad jag grät i slutet.

Precis så som jag älskar när livet ser ut. Omtanke, läsning, musik och film, familj och träning i en enda fin röra.


Tingsholmen


* * *
Häromdagen åkte vi på utflykt med morfar.

Jag och mina tjejer hämtade upp honom i Chevan.


Så styrde vi kosan mot min barndoms strand.

Gick på upptäcktsfärd.


Och tog en fikapaus på stranden.


Och så ytterligare en sväng på skogsstigar innan vi tackade för en fin utflykt, sista dagen innan skolan började om och hösten kröp sig på.

[ foto: kurt lundberg ]