lördag, oktober 28, 2017

Pyssel till Halloween


* * *
Inför Halloween pysslade jag lite till jobbet (inspiration till barn).

Det blev snabba fix av sådant man ofta har hemma.


Fyra kompisar på spökigt tema.


Säg hej till toarulle-fladdermusen.


Och pappersmuggs-pumpan.


Det här är spökstenen.


Och till sist har vi kaffefilter-spöket.

Så kan man också tillbringa en eftermiddag i slutet
av oktober. Med toarullar och akrylfärg och svart tusch.


fredag, oktober 27, 2017

Hundpojken





* * *
I ena bokklubben har vi läst "Hundpojken" av Eva Hornung. 
Författaren kommer från Australien, men 
handlingen utspelar sig i Ryssland.

En fyraårig pojke blir övergiven och överlever genom att
söka sig till en hundflock, där han växer upp.

Boken berörde mig på flera sätt. Både när det gäller
människors överlevnadsinstinkt och människans godhet
och ... ondhet. 

Som hundägare var det intressant att läsa om flocken
och deras sätt att kommunicera och agera. 

Stundvis var boken makaber och jag
fick faktiskt skumläsa vissa stycken.

Berättelsen sägs vara baserad på en sann berättelse,
och i så fall är den både grym och vacker,
som så mycket annat i livet.



torsdag, oktober 26, 2017

Äppelkaka på bönor






* * *
Jag har bakat en hel del på bönor på sistone. 
Dels gillar jag det som bas i bakverk, och dels har jag läst mycket
om bönornas fördel för hälsan (boken "Låt bönorna förändra
ditt liv" och Martina Johanssons blogg är bra inspirationskällor
om resistent stärkelse och varför det är bra för oss människor).

Bakar ofta en variant med kidneybönor och ägg som mellanmål
till jobbet, men här blev det en mjuk kaka med
äpplen från gården. God att rosta i gjutgjärnspannan och lägga
som botten i ett glas. Sedan fyller jag på med kvarg,
proteinpudding och hallon.

Gott ~ och fint.


onsdag, oktober 25, 2017

Vila kungligt



* * *
Har man korta ben kan man behöva komma upp sig i världen.

Lilla fröken fyrtass testar en ny viloplats.

Och jag bara älskar hur hon lägger upp huvudet på armstödet,
låter öronen vaja ~ och så de där rara isbjörnstassarna.

Jag bara älskar det. Hela hon älskar jag, 

~ innerligt.


måndag, oktober 23, 2017

Fyra x fyra


* * *
Fyra bilder från veckan som varit: 
Jag äter omelett igen efter nästan två veckors paus. Kryper
sedan upp i kökssoffan med min kaffekopp. Njuter av att det
känns bättre. Inte bra, men bättre. / Är på bokklubb med
fantastisk utsikt. / Vi promenerar på gator av löv. Våra
fina tjejer. Mitt hjärta sjunger när jag tänker
på dem. / Köper en ring och trär över gummisnodden
på flätan. Gillar!

Fyra saker jag ser fram emot med veckan som är: 
Lunch med en vän. Alltid fint att mötas och få tid att samtala.
/ Bryn-uppfräschningen som väntar. Min gamla
ögonbrynstatuering börjar vara helt borta nu. / Bioträff med
några arbetskompisar. En vinst på en företagsfest i början
av sommaren som nu ska inkasseras. / Och så
Stockholm, såklart. Det ska bli fantastiskt
med miljöombyte.

~ kärlek på veckan som gått,
& massa kärlek på veckan som är nu ~



fredag, oktober 20, 2017

Fint där det syns, stökigt i skåpen





* * *
Jag har en vän som nyss flyttade in i sitt drömhus.

Och det är ett sant drömhus, på riktigt.

Nära stan, men på landet med utsikt över vattnet.

Enskilt men med glittrande ljus på avstånd.

Nästan för bra för att vara sant.

Och så själva byggnaden. Avskalad och ren. Ena gaveln
består av stora fönster. En stor altan utanför. 

Jag var där på bokklubb nyss och tänker att jag
alltid  blir lika hänförd av både platsen och huset.


En sak som lockar med att bo så är känslan av lätthet.

Skulle jag och min familj bo så, så skulle vi behöva
rensa bort saker. Många saker.

Och det ger mig nästan lyckorysningar att tänka så.

Det finns något befriande med att rensa ut, organisera.
Jag kan njuta av att tänka på det, men stupar ofta innan
genomförandet och när jag väl kommer till skott slutar
det inte sällan med att jag bara flyttar runt grejer och
försöker göra det smartare fast det liksom inte går.

Ett problem är att trasiga saker lätt samlas på hög.
Sådant som uppenbart har gjort sitt.

Färgburkar med semitorkat innehåll,
trasiga elektronikprylar, splittrade glas.

~ varför kan man undra? ~
I mitt fall handlar det om att det är besvärligt att sortera,
packa och köra det till avfallsanläggningen.

Det är såklart ett i-landsproblem, men när tanken
hinner så långt struntar jag ofta i att rensa.
Det blir liksom enklast för stunden så.

Att köpa en tjänst, där ett företag – som Circla [länk]
som jag skriver det här inlägget med – kommer
och hämtar ens avfallsanläggnings-skräp och tar med
det och sorterar. Det är faktiskt en av få hushållsnära tjänster
jag verkligen skulle kunna nyttja. Med glädje. Och det kanske är
precis där man ska ta hjälp. När bara tanken får ett projekt
att kännas lite som ett obestigbart berg.



torsdag, oktober 19, 2017

#metoo


* * *
För ett tag sedan fick jag en enkät från SCB. Den utgick från alla
människors rätt till sexualitet och innehöll många bra frågor. Jag satt kvar
vid köksbordet en stund efter jag kryssat och ringat i alla svar och
funderade. Kände mig lyckligt lottad, över hur hel jag känner mig.
Hur bra jag haft det genom min uppväxt och mitt unga vuxna liv.

Jag skulle också kunna välja andra ord. Jag skulle kunna skriva:
"Hur bra jag klarat mig genom min uppväxt och mitt unga vuxna liv".
För det är "klara sig" det handlar om i dag.

Det är ungefär hur sorgligt som helst.

Sedan är det tyvärr klart att jag också är #metoo, som ungefär alla
kvinnor jag känner. Kampanjen och reaktioner på den översköljer
alla som vistas på sociala medier just nu.

Viktigt, bra, sorgligt.

Det finns många som skrivit bra, speciellt om problemet med att
fokusera på kvinnorna istället för på förövarna. Männen. Jag fastnar
också vid att olika personer nu namnges på nätet, som om tidigare
kutym att inte namnge en misstänkt brottsling förrän den personen
är dömd inte längre gäller.

Ibland gör debattklimatet ont, för mig.

Jag blev #metoo när jag var ung.
Kanske ett år äldre än min egen flicka nu?

Det var på tiden jag tävlingscyklade, och jag var ute på en egen
runda. Noterade en bil parkerad på ett märkligt ställe. Den körde
senare om mig och lite längre fram kom en man gående över
vägen. Bilen nära.

Där blev jag fångad och uppdragen efter en smal väg.
Fasthållen. Han tog på mig, försökte slita mig av cykeln.
Få med mig in i skogen bakom.

Jag kom lös och cyklade det-fortaste-jag-kunde därifrån. Han
förföljde mig med sin bil en sträcka, men försvann sedan.

Vi polisanmälde. Jag var på filmat förhör, det spelades
senare upp i rätten. Jag behövde inte vara där. Personen
dömdes, jag var inte ensam utsatt.

De första gångerna jag såg honom efter den händelsen
frös jag till is. Minns exakta detaljer. Senare blev han pappa
till ett barn på samma skola som mitt.

Det kändes inte särskilt bra. Inte bra alls. Alla frågor jag
brottades med. Om mitt barns säkerhet, andra barns säkerhet.
Och han? Jag vet inte ens om han kände igen mig.

Men när det gäller #metoo finns det ett strukturellt problem
som jag tycker är mer allvarligt i längden. Det jag var med
om på min cykeltur var en enskild händelse av en sjuk person.
Det andra, hur man alltid blir nypt, smekt, klappad, kommenterad
när man går ut på krogen. Att ens manliga jobbarkompisar
alltid måste bilda en slags mur kring en för att man överhuvudtaget
ska kunna dansa på dansgolvet. Att en man som skickat snuskiga
och totalt opassande inviter går ut och skriver fördömande kring
mäns beteende. Allt det känns på ett sätt så mycket värre.
Så mycket falskare. Så mycket farligare för vårt samhälle i längden.

Debatten #metoo tar olika uttryck,
ger oförutsägbara svallvågor.

Men det viktigaste händer hela tiden nu.

Vi pratar om det.


tisdag, oktober 17, 2017

{ me, myself, dog }


* * *
Hej vänner. Vet ni? I dag känns det lite bättre.
Så där försiktigt bättre, även om jag knappt vågar tro det.

Redan i går kväll kom känslan till mig. Magen är visserligen lika svullen
men jag är lite mer hungrig och har inte lika ont. Det gör mig glad.

Som att ~ känslan inomi ~ är en annan och jag kände mig
så glad när jag gick och la mig i går.

Tycker det syns i min blick också. 
{ mindre dimma, mer glitter }

Hur jag mår kanske tar väl mycket fokus här, bland
ord och bilder. Men samtidigt. När kroppen golvar en finns det
inte ork för något annat. Därför stannar jag där, just nu,
när det behövs. 

I mig. I Mari.

Bara ärligt och rakt av, utan att vara redigerat i efterhand.

En sak har jag upptäckt genom åren, att det mesta hänger ihop
och att det räcker sällan att justera en del för att må bättre.

En av mina delar är såklart sjukdomen, medicineringen och
vitaminer / mineraler som hör till den. Är på dag sex med nya
kompletterande medicinen och har börjat äta ett stort gäng
vitaminer och mineraler som jag behöver.

Järn, d-vitamin, jod, kalcium, zink, endosupreme, cortrex ...
ja det är en liten hög flera gånger om dagen.

Och så magen. Den här gången beror den inte på min sjukdom utan
den har råkat ut för det otrevliga som stavas p-a-r-a-s-i-t-e-r. En svit från
en öppen klaff mellan tunntarm och tjocktarm. Inte konstigt att jag kände
mig snudd på förgiftad. Nåja, parasitinfektion har jag haft påhälsning
av förut, men med rätt behandling brukar det bli bättre rätt fort.

Jag känner hopp

~ och solen färger alla väggar i huset till rosé.


Precis när jag är på väg till jobbet efter lunch (fortfarande linskakor
och proteinglass) kommer den här pälsälsklingen hem.

Kolla tassen på bilden till vänster. Äganderätten. Min mamma.


Och så tungan. En sista kyssattack medan jag försöker rädda
lite av sminket. Hon har inte den bästa av andedräkter.
Men hon är så himla fin, den här flickan.

- - - - -

Jag och Siri var på en föreläsning om hundar förra veckan.
En tjej som jobbar med att rädda problemhundar hade med
sig några adoptivklara som minglade medan hon pratade. 

En av dem valde såklart att sitta bredvid Siri för att få klappar.

När vi skulle åka hem tittade min flicka på
mig med sina stora själavackra ögon.

"Mamma, vi kan inte åka hem utan den
här hunden. Vi måste rädda den.
"

I bilen hem pratade vi om att vi i alla fall har
räddat en fyrbenting. Vår adoptivtjej. Vårt hjärta.

Lilla, stora L med jättetassar, hängöron,
melankoliska ögon och det största av hjärtan.

Det tänker jag på den här tisdagen. Hur mitt hjärta slår för
våra fantastiska tjejer, och för att allt känns lite bättre igen.


måndag, oktober 16, 2017

Dagens ärligaste stund


* * *
När vissa saker tynger, då blir det extra viktigt { för mig }
att blanda upp med lätt och glad luftighet på annat håll.
Vi ser svarta komediserien "Better things" på HBO om kvällarna
och nu när bokklubbsboken är avslutad har jag fortsatt
med feelgood i Cornwall-miljö.

Jag och Siri har precis läst ut "Fislandet".
Den är skriven av skådespelerskan Cecila Forss och illustrerad
av Anna Ileby och handlar om pruttar, smygfisar, brakare
– och känslor. Roligt, med budskap i flera lager och jättefina
illustrationer som gör boken till en glad njutning.

Det bästa av allt. Den leder till livssamtal, när vi ligger där under
sänghimlen och den svagt glimrande stjärnslingan.
Jag och min elvaåring.
Hennes bakhuvud mot min överarm. 

Vi tittar upp i stjärnorna och samtalar med varandra.

Kanske dagens viktigaste, gladaste och ärligaste stund.


söndag, oktober 15, 2017

Födelsehelg och mandel




* * *
Så blev det födelsedagshelg. Jag fyllde år om fredagen, 
bakade på lördagen och i dag har vi haft kalas.

Jag och Siri rörde, mixade och skar på mandeltema. 
Mandelkakor med kokos och kokossocker, äppelpaj 
(med äpplen från gården) med havregryn och kokossocker 
och så aprikosbollar. Med mandel såklart. 

Och apelsinskal och ingefära.

En stund tittade solen fram, och även om vi inte hann fånga 
den utomhus så blev det en fin dag.

Nästa födelsedag hoppas jag 
innerligt att jag får må bättre. 


fredag, oktober 13, 2017

Tur eller otur


* * *
Fredag den 13.

Jag kanske måste revidera min syn.

Enligt mig har dagen alltid varit en turlig sådan,
eftersom jag är född just den 13 och just en fredag.

Men i år vet jag inte. Efter lunchen fick jag jätteont i magen (igen)
och vilade en stund hemma innan jag skulle cykla tillbaka till jobbet.
Leslie kom hem från farmor och farmor och jag tyckte hon var lite extra
geggig i sitt dåliga öga. När jag kikade närmare var hon alldeles
svullen i hinnorna. Inte bra.

Jag hade mejlat hennes veterinär samma morgon i ämnet, men då
kändes det inte lika akut. Testade att ringa, men såklart inget svar.
Kände helgen närma sig med stormsteg, tänkte på vägen
till Gammelstad, veterinär på jourtid med helgtillägg ...

... tog hunden i Chevan och körde ner till stan.

Som tur var fick vi komma in hos veterinären direkt.
Ingen ny skada på ögat, men förmodligen en rejäl ögoninflammation.
Hunden hemskjutsad, 
ögondroppar uthämtade.

Och jag gör några timmar extra på jobbet, en fredagskväll
och en födelsedagskväll. Dryga tusenlappen fattigare efter ett
trilskande hundöga. Lite tröttare efter magbråket.

Lite tömd i reservdepåerna just nu.

Men samtidigt ~ jag litade på min magkänsla
och vi fick fin hjälp med en gång.

Tur i oturen, som man kan säga.


torsdag, oktober 12, 2017

{ dagen innan }



* * *
Här är jag, min sista dag som 38.

Försiktigt mår jag lite bättre, efter några rätt kassa dagar. I natt har
jag sovit non stop och magen känns mer harmonisk. Jag hittar
mer och mer rätt, hoppas jag.

Reflekterar kring att acceptera min sjukdom. Att låta det onda som blir
följden komma när det kommer och bara andas i det, att inte lägga
så stort värde. Bara låta det finnas, och därmed förlora sin makt över mig.
Övar på det istället för att trycka undan.

I går hamnade jag i ett samtal som handlade om allt det,
och något i mig klickade till.
En förståelse, ett lugn.

Och så har jag fått hjälp av min kinesiolog. Hjälp att läka i nuet
och framtiden. Hade brist på flera mineraler som ofta kan vara
svajiga när man har fel på sköldkörteln. Brukar inte ha det,
men nu var det så ~ så jag har beställt zink, jod, selen och cortrex
och så plussade jag med d-vitamin till hela familjen.

I helgen ska jag läsa på om att
göra magnesiumklorid hemmavid.

Min sista dag som 38.
Och jag mår lite bättre.

Jag tar min första skärva av medicinen liothyronin, som
förhoppningsvis ska göra mina sköldkörtelvärden bättre.

Jag klär mig i favoritplagg. Blekrosa stickat, stora dungrå västen,
gråtrasiga jeans och boots. Lockar hår och målar naglarna i mörkt.

Redo. För 39.


tisdag, oktober 10, 2017

Fyra saker jag inte brukar göra en tisdag



* * *
Det smyger sig på redan om kvällen. En inutikyla som går mer mot 
frossa än vanlig jag-vill-ta-på-mig-varma-tröjan-frusenhet. Letar fram en 
Ipren innan jag lägger mig och svettas genom natten. Det känns rätt 
okej när jag kliver upp, men vid frukosten tar det stopp.

Hunden blir glad för extra tillskott av omelett och grönt.

Jag känner mig inte klassiskt sjuk, jag tror att det har med min sköldkörtel 
och annat runt omkring den att göra. Magen har gjort ont på sistone, 
och jag hjärntrött och seg. 

Bestämmer mig för att ta förmiddagen hemma i soffan. Så där har jag 
legat och surfat på mobilen efter att ha cyklat med Siri till skolan.

Sedan gör jag fyra saker jag inte brukar göra en tisdag. 
Sällan någon annan dag heller, för den delen.

En punkt innefattar en stor del choklad.

1) Jag tar vår stora Cheva till affären för att småhandla. Jag cyklar ju 
mest hela tiden, och till lilla matbutiken är det nära. Men det regnar. 
Och jag tar bilen.

2) Jag köper Propuds chokladglass, en proteinbar från Barebells 
och några chokladöverdragna cashewnötter. Detta lägger jag ihop till 
en krämig, härlig, segknaprig skapelse. Bryter också i en del av 
ett glutenfritt chokladrån från Nutri Nicks.

3) Denna härliga skål äter jag alltså till lunch. Det brukar jag verligen 
inte göra. Få är de gånger jag överger min omlett-med-grönsaker.

4) Jag överger boken och kökssoffan 
och skedar i mig framför datorn.

Nu när jag har mått kasst, men tror att jag mår lite försiktigt bättre, 
ska jag dra jeansen på och cykla ner till jobbet. Via ett stopp på apoteket 
för att hämta ut den där nya sköldkörtel-medicinen.

När jag skriver det här svider det lite i ögonen, magen 
känns svullen och tung och träden utanför fönstret vinkar 
i takt med vinden occh regnet.

Plötsligt önskar jag mig bort. Vart vill jag då åka, om jag måste 
bestämma mig på en gång? Jag väljer ett superlyxigt, vackert och 
mysigt spa i ett varmt land. Mörkt trä och vitt linne. Färska blommor. 
Fjärilar. Där njuter jag av behandlingar och tända ljus och god frukt 
och mat med min familj. Och så har jag inte ont. 

Ingenstans och inte ett dugg.

Det är en härlig fantasi.


söndag, oktober 08, 2017

Med bilder från helgen


* * *
Flätar utbakade flätor på min glädje och ögonsten.


Det är sällan jag gör annat än balettfrisyr på henne, 
så fingrarna blir glada av att få fläta annat.


Vi har också tagit hand om äpplena från gården.

Jag och Markus har gjort ett gäng liter äppelmust och frusit in.

Av det lilla som blev kvar torkade jag en del i svamptorken.


Några övermogna bananer som jag fått på jobbet 
fick också följa med i torken.

Mycket godare än köpes, tycker jag.


Så gick den helgen, med såpaskurning av köksgolvet 
och äppelfabrik i miniformat, promenader och te i soffan. 
Jag känner mig redo för en ny vecka, och så längtar jag till 
Stockholmsresan längre fram i höst. 

Det ska bli skönt att byta miljö för några dagar.