tisdag, januari 16, 2018

Sötnosar


* * *
Bilderna på de här sötnosarna har legat i min utkastmapp bra länge nu.

Det är Siri som knåpat ihop kaninerna, för att ge bort i julgåvor.

Jag tycker de ser så rara och liksom ... pliriga ut.


Grunden är gjord av tre garnbollar.

Sådana som jag själv gjorde som barn för att sätta en tofs på mössan.


Sedan har hon limmat ihop dem.

Svans, kropp, huvud.

Öron i filttyg och ögon och nos av pärlor.


Och så ett juligt rött band kring halsen.

Små raringar blev det, och finast av allt.
Att skapa något för att göra en annan person glad.

Jag fick faktiskt en fin gåva i helgen.

Blev väckt vid halv nio om lördagen.
I köket: Tända ljus, en ostpanerad omelett och grönsaker,
färskpressad apelsinjuice och kaffe med varmskummad mjölk.
Tidningen uppvikt på 'mina' sidor.

Min elvaåring. 

Hon är så rar, att jag bara vill äta upp henne.


måndag, januari 15, 2018

Hejdå julgranen



* * *
Julgransbilder är kanske inte vad vi är sugna
att vila våra ögon på just nu, men jag ville fånga 2017 års gran
på bild innan den fick flytta ut i en snödriva bakom garaget.

Kanske lite gles, och den nya belysningen var inte perfekt.
Snarare lyser den upp hela kvarteret. Men den fällde få barr
och hade mängder av gröna skott, som både barn och hund
har smakat på.

Så gör vi bokslut för julen. Tackar den nitiska
julgransvattnaren och siktar på en snällare
belysning till nästa advent.


söndag, januari 14, 2018

Att drömma om det här


* * *
I år fyller jag 40.

Det var så det började.

Med att jag funderade på hur jag ville fira.

Kanske med en fest?

Jag kom fram till att jag vill göra något med de jag älskar mest.

Mina två musketörer.

Och så vill jag fira genom att springa, springa så där långt igen.

Började leta maratonlopp i mitten av oktober.

Och hittade ett.

Så nu är den preliminära planen att flyga hit.

Till San Fransisco.


Hänga i staden någon dag, innan vi hyr bil och kör norrut.


Tar någon dagstur och hajkar hit, till vattenfall.



Overkligt vacker bild.

Och så tänkte vi kolla in dessa.


Red wood-träd, jag vill gärna träffa dig.


Så småningom tänkte vi parkera här.

Vid Lake Tahoe i bergen.


Och ja, här tänkte jag springa Lake Tahoe Marathon på 2000 meters höjd.


Sträckan går längs vattnet, bland annat springer man förbi Emerald Bay.


Och på vägen tillbaka till San Francisco tänkte vi köra 
efter kusten där Big Little Lies spelades in. Magiskt vackert.

Bland annat tänkte vi stanna vid detta ställe.

Post Ranch Inn.

USA, alltså.

Det är vad jag drömmer om denna söndag.
Och alla andra dagar, för den delen!



fredag, januari 12, 2018

Läs:ning



* * *
Följer nyhetsrapporteringen från Golden Globe-galan.
Om hur de flesta var klädda i svart för att protestera mot
sexuella trakasserier i filmbranschen.


”Wow, kvinnokraften!” som Nicole Kidman utbrast när hon tog emot 
pris för rollen som en misshandlade hustrun i Big little lies. (Bra serie!)

Den som fick mest absolut mest uppmärksamhet var 
Oprah Winfrey. I sitt tal protesterade hon mot sexuella
trakasserier och rasism
och pekade på att hon är den första
svarta kvinnan som får Cecil B. DeMille-priset.
Hon möttes av stående ovationer.

"Att berätta sanningen är det mest kraftfulla verktyg vi har. 
Och jag är speciellt stolt och inspirerad av alla kvinnor som känt
sig starka nog och uppmuntrade att berätta sina personliga historier.
Var och en av oss i det här rummet hyllas tack vare historierna
som vi berättar. I år blev vi historien", sa hon.


I sociala medier delas hennes tal och många hoppas att 
Oprah planerar för en politisk karriär och lyfter henne
som 
presumtiv presidentkandidat.


Katarina Wennstam skriver: "Efter kvällens fullkomligt 
förkrossande tal om pressfrihet, #metoo, förebilder och vikten
av sanning i en tid av lögner och galenskap ... ja, jag
skulle inte bli helt förvånad om detta var första steget
i en kommande valkampanj."


Själv måste jag koppla ihop det med en bok som jag och Siri 
läste ut i nyligen. Den heter "Godnattsagor för rebelltjejer -
100 berättelser om fantastiska kvinnor" och är skriven
av 
Elena Favilli och Francesca Cavallo.


Författarna, samt ett uppbåd kvinnliga illustratörer, 
lyfter fram hundra kvinnor ur historien, både nutida och dåtida.

Boken är fylld av berörande, inspirerande berättelser 
om kvinnor som står bakom fantastiska upptäckter och bedrifter.
Från drottningar för många tusen år sedan till skoleleven
Coy Mathis i USA. Hon föddes som pojke för elva år sedan,
men berättade tidigt för sina föräldrar att hon ville bli riktig flicka.


När hon började skolan fick hon inte använda flicktoaletten 
och det slutade med att hennes föräldrar gick till domstol för Coys
rätt att använda vilken toalett hon ville. De vann.


Det handlar också om en rappare i Afghanistan som vägrade 
bli bortgift. Om ballerinan Michaela Deprince som förlorade sina
föräldrar i ett krig och kallades för djävulens dotter på barnhemmet
på grund av sin sjukdom vitiligo.


När en omkringblåsande dagstidning en dag landade vid 
barnhemmets grind fastande Michaela vid bilden
på förstasidan. En kvinna i glittrande klänning dansade
på tåspetsarna.


Efter en tid adopterades Michaela och kunde utbilda sig. 
I dag jobbar hon som ballerina på nederländska nationalbaletten.

I boken finns också surfare, författare och läkare.

Och kocken Julia Child. Under andra världskriget löste hon 
problemet med att nyfikna hajar utlöste undervattensbomberna
som skulle skydda mot tyska ubåtar. Hon bakade nämligen kakor
som luktade död haj när de löstes upp i vattnet och därför
skrämde bort hajarna. Julia Child är kanske mest
känd för kokboken "Det goda franska köket".


Och till sist, den fantastiska berättelsen om Irena 
Sendlerowa. Varför har jag aldrig hört talas om henne?

När nazisterna började förfölja judar i Polen hjälpte Irena till 
att rädda många barn. Hon gav de judiska barnen kristna
namn och sökte rätt på kristna familjer där de kunde bo.
Irena 
skrev ner deras gamla och nya namn på papperslappar,
som hon grävde ner i tomma burkar i en väns trädgård.


För att lura soldaterna och dölja gråten av barnen som hon 
smugglade iväg hade hon tränat en hund att skälla på kommando.
Irena räddade runt 2 500 barn under tre månaders tid.

Efter kriget grävde hon upp burkarna, och många 
av barnen kunde återförenas med sina familjer.

Och hur ska man sammanfatta allt det här?

Vi får bära historien som en påminnelse och lärdom, 
men inte glömma att blicka framåt, kanske.

Ibland finns inga små formuleringar som räcker till.


torsdag, januari 11, 2018

Queen of hearts




* * *
Här har vi henne.

Drottningen av våra hjärtan.

Den mest mjuka, närhetsälskande, varmtassade
fyrbentingen man kan tänka sig.

Hon med en hjärtfläck ovanför svansen.
Hon med semideprimerat utseende & ett hjärta av guld.

I morgon tar vi henne till veterinären.
Hon ska sövas för att få tårkanalerna renspolade.
Sedan ska vi sätta in ny medicin.

Vi kämpar vidare.

Än är det inte dags för piratlapp.


onsdag, januari 10, 2018

18



* * *
Hur han hade en stickad halvpolo och lite skägg.
Hans leende, och de blågrå ögonen.

Det är arton år sedan.

Det kunde vara arton sekunder, jag är direkt i känslan strax bakom millennieskiftet. 

Det kunde vara arton dagar, de första telefonsamtalen, de långa
vindlande pratstunderna. Lära känna:t.

Det kunde vara arton veckor. Nyförälskelsen. De rutiga sofforna i lägenheten.
Vår utanför balkongdörren.

Det kunde vara arton månader. Vi började prata om hund. Vi var ett vi.
På riktigt.

Det är arton år sedan och alla känslor sammanfogas till något
som inte behöver förklaras. En grundkärlek, en förälskelse, en vardag.
Svårigheter och enorm lycka. Genomgående ~ en stark närhet
och en självklarhet. Det vackraste jag varit med om.

Klockan är strax innan sex på morgonen.
En mild tisdag har omvandlats till en dimmig och kyligare
onsdag morgon. Han är på väg till jobbet. Ger mig, som
varje dag samma tid, en trygg godmorgon-kram.
Hans famn, en stilla stund.

En puss, en önskan om en fin dag.

18.




söndag, januari 07, 2018

Årssammanfattning 2017


* * *
Jag är redo att sammanfatta och lägga 2017 till handlingarna.

När jag tänker på året så har det varit något av ett mellanår 
händelsemässigt. Jag tänker att det varit fint i vardagen. 
Harmoniskt hemma med fina små utflykter och tid tillsammans. 
God mat, vänskap, samtal. 

Det som livet egentligen handlar om alltmest.

- - - - - - - -

Årets projekt:
Gick inte in i året med några stora tankar om projekt. 
Att få livet att fungera och utvecklas är alltid ett slags projekt 
som förändras och omformas.


Årets händelse:
Att springa Arctic circle race (Run trough the wild) där jag och 
min kompis och kollega Elin flög helikopter ut i vildmarken och sprang 
tillbaka efter Polcirkeln.

Att delta i ett hinderlopp (Räddningsloppet) var också 
stort för mig. Att ta revansch på skoltidens känsla av klumpighet, 
och att inse att de flesta inte alls skrattar åt mig när jag inte 
klarar av. Viktigt för mig som person.



Årets resa:
Till fjällen, flera gånger om. Vackert och härligt. Vi hade också fina 
höstdagar i Stockholm, med tv-inspelning och häng med kompisar.


Årets slit:
Min sjukdom hypotyreos. Segdragna medicinproblem som 
kulminerade med när jag fyllde år i oktober, tillsammans med 
magproblem och ryggont blev bara för mycket ett tag.

Leslies öga är också ett slit, som vi inte sett slutet på än.

Årets plagg:
Ett par snygga svarta, mjuka byxor från Esprit. Passar till allt.
Till det, en stickad, lös tröja, skulle jag säga.
 
Årets köp:
Ansiktsvård. Hittade äntligen ett märke som funkade för min 
yttorra näsa, men sedan blev allt upp och ner i alla fall. 
Tror det beror på min nya medicin.


Årets tv-serie:
Gillade verkligen "Nobel", sedan skulle jag säga "Big little lies", 
"Liar" och "The Crown". Och nu är Bron äntligen igång igen också.


Årets bok:
Mäktiga "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara, 
på det-är-avkopplande-att-läsa-kontot skulle jag säga "Försvinnanden" 
av Nora Roberts. Sedan känns "Björnstad" av Fredrik Backman 
som en viktig bok.

Årets film:
Har sett sorgligt lite film i år. Bättring 2018, helt enkelt.


Årets musik: 
Kanske "Soldier blue" med Maxida Märak och Jill Johnson.

Årets sorg:
Jag har kört en ordentlig sorgsväng med min sjukdom 
och hittat en annan form av acceptans, känns det som.

Något du saknade 2017 som du vill ha 2018:
En träningskompis skulle vara kul. Semestertid tillsammans 
alla i familjen. Någon resa utanför Sverige.

Största misstaget:
Misstag betyder lärdomar, tänker jag. 
Kan inte komma på något direkt.


Vem saknade du:
Gamla hunden Hemi nu och då, men med stor glädje. 

Mitt eget jag, som frisk och utan smärta.
Vilken potential skulle jag inte rymma då?


Tankar inför 2018:
Jag vill hitta mer rätt i min medicinering, och hoppas att det gör 
att mina ryggproblem blir bättre. Jag vill springa långt igen och jag 
vill se USA.


lördag, januari 06, 2018

Mer i det vita: På snöskor


* * *
Det var fredag och vi startade dagen med att testa något nytt.

Jag och Siri följde med morfar ut på äventyr i storskogen.

Vi tog stavar och spände snöskor på fötterna. 
Sedan var det bara att gå, rakt ut i djupsnön.

Det var en naturskön upplevelse, att kunna färdas fritt i skogen. 
Vitbäddade grenar och snölandskap i tysthet, alldeles nära stan. 

Bara något ord ibland och våra andetag.

Så fortsatte vi dagen, jag sprang ett ganska hårt, men kort pass 
på löpband och sedan åkte vi till vänner för att umgås och käka ihop. 
Jag var så hungrig efter en aktiv dag och varm dusch, så det var helt 
fantastiskt att få sätta sig ner och äta gott och dricka något glas vin.

Klockan hann bli ovanligt sent innan vi åkte hem, 
och jag släckte sänglampan med ett glatt hjärta.

I dag har jag haft en mycket dålig ryggdag och har mest ägnat tiden 
åt att mjuka upp och genomleva. Yoga framför kaminen, 
smärtdämpande salva, värmefilt, promenad och varmt bad. 

Försöker ändå njuta i alla stunder, för de är fina, trots smärtan.

Och nu är det lördag kväll hemma. 

Vi gör mest ingenting och det är så härligt.


torsdag, januari 04, 2018

Ibland gör det så ont att älska


* * *
Det är magiskt vackert ute.

Snörikt och kallt samtidigt som solen är generös med rosé, 
koppar och guld som ett skimmer över allt vårt vita.

Vi promenerar och tar sparkturer i vinterland och påminner oss 
varje gång om hur fint det är. Det är lätt att bli hemmablind

~ och detta är för trolskt för att inte minnas.

- - - - - - - 

Något som inte är lika magiskt är vårt veterinärbesök. 
Leslie gjorde illa ett bakben innan jul och det har inte 
blivit bra. Mer antiinflammatoriskt och strikt vila i ytterligare 
två veckor kanske ger bättring. Vi tror det.

Men hennes dåliga öga har blivit ännu sämre, nu har hon 
nästan ingen tårproduktion alls. Vi ska droppa kortison 
och antibiotikadroppar plus smörjande droppar till vidare, 
medan vi inväntar nytt svar från ögonexperten. 

~ men veterinären börjar prata om att operera.

Vi är inte där än, men det kan mycket väl bli så. 
Bättre en enögd hund än en hund med problem, 
och veterinären har rätt.

Men inuti gör det så ont. Det gör så ont att älska, 
när den man älskar inte har det bra. 
Spela roll om det är en med fyra ben eller en med två.

Igen. Mitt hjärta går lite itu.




onsdag, januari 03, 2018

Sparklöpning


* * *
Avslutade det förra året med ett långpass på löpband 
och började det nya med ett sparklöpningspass i snön. Det senare 
var helt oplanerat,  men på eftermiddagen den 1 januari skulle vi 
handla till middagen och jag var sugen på att röra på mig.

Siri tog sparken och ryggsäck för matvaror och så for vi ut. 
Eftersom det var bitvis oplogat så sprang jag bredvid och 
puttade på. I uppförsbackarna sprang jag bakom 
och sköt henne uppåt. Sparklöpning, alltså.

Det gick inte fort, men det blev ett svettigt och roligt 
träningspass. Precis som jag önskar att rörelse ska vara.

Sedan fick jag betala med ordentlig ryggvärk, förmodligen 
på grund av snedbelastning, men om jag alltid skulle kalkylera 
med det finns det inte mycket jag skulle våga mig på. 


måndag, januari 01, 2018

Första januari


* * *
I början av december bestämde jag mig för att ta ledigt två veckor 
under julen, och jag är så glad för mitt beslut. Det är så härligt att 
inte behöva vara så uppstyrd, att kunna låta dagarna rinna iväg. 
Kanske har jag också känt mig mätt på att uttrycka mig, 
som att alla ord och alla bilder jag komponerar i jobbet 
vattnar ur allt jag vill fånga i meningar och fotografier när jag är ledig. 

Ibland känns det som om allt och inget redan är sagt, 
och jag fastnar i ett vem bryr sig, det här är inte bra nog.

Jag har knappt lyft systemkameran, 
och sällan klickat fram mobilkameran.

Bilden här ovanför tog jag under en eftermiddagspromenad till 
vår lokala matbutik, en busskur med frosttäcke fick mig 
att stanna upp.

Annars stannar jag i tankarna. Under nyårsaftonskvällen spelade 
vi ett slags spel som handlade om att blicka bakåt på året som gått 
och att titta framåt mot året som kommer.

Jag summerar det som betytt och varit viktigt och formulerar 
nya önskningar inför 2018, Jag ska dela med mig här också, 
tänker jag.

Men just nu ska jag snöra på mig löparskorna och kombinera 
någon kilometers löpning med middagshandling.

Vi inleder det nya året med chili sin carne och nachochips 
och kanske ett avsnitt av "Wahlgrens värld".

Och sedan 1 januaris höjdpunkt. 

Ben & Jerrys-glass och "Bron" på tv.