En lördag och ett första långpass

* * *

Det är lördag eftermiddag. Klockan är runt halv sex och 

jag ligger i badkaret. Varmt vatten runt kroppen, fönstret på glänt. 

Sval fläkt från trädgården och fåglar som kvittrar.

Tänker tillbaka på dagen och känner mig lycklig i själen. 

Morgonen började senare än vanligt innan jag åt min vanliga

 frukost till tidningen. Stolt över en artikel jag skrivit. 

Familjepromenad och gemensam lunch innan Siri cyklade 

på kalas. Jag och Markus handlade till middagen innan jag gjorde 

mig redo för första långpasset i min nya maratonsatsning.

Det är en perfekt årstid att börja springa längre på. Vägarna är, 

om inte sopade, i alla fall torra och halkfria. Jag hade inte planerat 

någon rutt, visste bara att jag skulle springa runt 12 kilometer på 80 

minuter. Det blev en tur mot Pitholm, där jag bodde med min familj

 under mellanstadieåren. Det stora, fina gula huset gjorde mig glad. 

Sprang förbi min gamla skola, och min och Markus första lägenhet

 också. Lyssnade på en podd och hade det ... faktiskt härligt. 

Kroppen kändes pigg och lätt, trots för stora och nötta skor.

När jag kom hem testade jag min hemgjorda 

vätskeersättning, inte så god men kanske bra.

Sedan stretchade jag i solen på altanen medan Siri högläste 

för mig ur en bok om Titanic. Leslie strosade omkring i fjolårsgräset 

medan Markus lagade caesarsallad och spelade musik.

Och sedan låg jag där i badkaret. Tänkte på min fina dag, och på

 kvällen framför mig med rödvin i glaset, middag framför Let's Dance 

och en allmän känsla av att denna dag var god.

Att lösa mysteriet med löparskorna

* * *

Jag har varit supernöjd med mina två par löparskor. Ett snabbare
par från Asics och en dämpad maratonsko från Mizuno.

Nu har de gjort sitt. Får ont i fötterna när jag springer mer än
tjugofem minuter. Och det gör jag ju. Springer längre än så.

Inför min nya maratonsatsning roade jag mig med att läsa
på om skor. Funderade länge på att köpa de nya varianterna av mina
två trotjänare. Men tänkte att –  äh, roligare att kika på något nytt.

Valet föll på Hoka. Superlätt sko, rundad sula, men mindre dropp. Ger
en löpupplevelse som pushar kroppen att landa på framfoten. Gillar!

Men. Det finns ett stort men. Jag får så fruktansvärt ont i
trampdynorna när jag springer. Känslan är att skon är lite
för vid, så jag får en längsgående blåsa under just trampdynan.
Tjugo minuter går bra, sedan slår det till.

Jag har testat olika sulor. Dubbla sulor. Trippla sulor.
Gelekuddar. Det blir lite bättre, men långt ifrån bra.

För att klura lite mer svängde jag in på XXL häromdagen.
Testade både "mina" Mizuno och "mina" Hokas. Konstaterade
att 39:orna kändes som båtar. I båda märkena.

Storlek 38,5 däremot. De sitter klockrent. Jag konstaterar alltså
att jag krympt en halv skostorlek. Det är därför allt känns fel.

Skönt att förstå å enda sidan, men trist å andra sidan.

När jag sitter med ett nytt par skor,
som jag inte kan använda.

Blöt hund

* * *

Här ligger Leslie. Inte helt nöjd.

Anledningen? Hon är nyduschad.

Själva duschandet är rätt okej, men det är blötheten
efteråt som inte är särskilt ... uppskattad.

Det syns på den här bilden.

Hon ser lite ut som en dinosaurie när hon är blöt.

Korviga isbjörnstassarna.

Testar om hon vill sitta här och blöta ner soffan en stund.

Men nej, den här soffan blir kanske bättre. Tittar ut i evigheten.

Äh. Det blir den vanliga hålla-koll-på-gatan-platsen tillslut.

Balansera rumpan på armstödet och hakan på fönsterbrädan.

- - - - -

Älskade fräkniga långöra.

Snart lika grusig och lerig igen.

Tre viktiga böcker

* * *

I går var det Världsbokdagen och jag var passande nog på 

bokklubbsträff. Vi hade läst Avskedsfesten av Anna Fredriksson, 

en bok som börjar med att tre par, som varit vänner under många 

år, träffas för att traditionsenligt fira en stughelg tillsammans. Men 

när alla samlats berättar ett av paren att de ska skilja sig och 

att de ser helgen som en avskedsfest.

Genom boken får man följa Rebecca och hennes möte med 

olika faser i det nyseparerade livet. Tillfredsställelsen i att kunna 

inreda sin lägenhet själv, ångest och sorg över ensamheten som 

kryper på, nätdejtande och en hel del annat. Skilsmässa är såklart 

ett ämne som berör de flesta på något sätt, men för mig k-ä-n-d-e-s 

aldrig läsningen riktigt. Att läsa Avskedsfesten gav mig samma 

upplevelse som när man är på ett mingelparty i lite för snäv klänning. 

Där man aldrig blir riktigt bekväm, utan mest 

vill gå hem och sparka av sig klackeskorna.

I går konstaterade vi att det var en bra bok att samtala kring,
och det är det som är fantastiskt med att vara en del 

av en bokklubb. Men vet aldrig vart samtalet ska ta vägen, 

men en sak är säker. Det är alltid berikande.

Såg att någon uppmärksammat Världsbokdagen
genom att lista tre böcker som betytt mycket. Utan att 

fundera för mycket kring vilka mina tre kan vara, tänkte jag nu 

lista just tre som dyker upp i huvudet på studs.

När jag själv väljer böcker, föredrar jag romaner. Men på 

min tre-listan är två av böckerna inte romaner. Intressant.

- - - - - - - -

Ett.

Själarnas resa, fallstudier om livet 

mellan liven av Michael Newton

När man skriver om den här boken kan man referera till 

"tio års forskning" och ord som "regressionsterapi". Men för 

mig spelar forskning och svåra ord ingen roll. För mig var det 

här en bok som helade, som gav mig trygghet i hur jag tror att 

världen hänger ihop och vad som händer med oss efter döden. 

Boken gav mig tröst och en stark 

övertygelse på sammanhang och mening.

- - - - - - - -

Två.

Hälsorevolutionen av Maria Borelius

Den här boken får vara med just nu, eftersom jag läste 

ut den i går kväll. Vetenskapsjournalisten Maria Borelius 

bok handlar om en antiinflammatorisk livsstil i allt från mat, 

tillskott, träning, andlighet och gemenskap. Att läsa den var för 

mig som att lägga ihop en massa olika pusselbitar som jag hittat 

här och där till en helhet. Jag kan ärligt säga att jag lever i stort som 

hon skriver om i boken. Det kanske låter högtravande, men för mig 

känns det bra ~ och det var häftigt att få läsa om det i samlad form.

- - - - - - - -

Tre.

Musselstranden av Marie Hermansson

För att det är mitt första starka minne av läsmagi 

som vuxen. Språket, berättelsen och känslan av 

invävd magisk realism som jag älskar så mycket.

Dansa på tå

* * *

Äntligen. Äntligen har Siris tåskor kommit.

Två kvällar i veckan har hon ägnat åt att sy fast banden som hon
ska knyta kring anklarna. Stor koncentration och små, små stygn.

Nu har skorna fått åka tillbaka till skolan,
och i helgen ska en skyddande tygpåse sys.
Där ska de bo, när de inte sitter på hennes fötter.

Så fint det är, att se någon vara så glad

~ över något man längtat efter så länge.

Veranda-tankar

* * *

Fler och fler vägpartier är sopade när vi cyklar mot stan
om morgnarna nu. Det är ett så härligt vårtecken! 

Solbrillor och grusfria asfaltsvägar.

Vårkänslan får mig att tänka på vår veranda.

Så här såg den ut förra sommaren. Ett nätt kafébord
med tillhörande stolar som jag köpt på loppis och
en förvaringskorg från Ikea som soffa.

Möblemanget börjar ha sett sina bästa dagar, och nu
är jag sugen på mer "middagskänsla" i möblemanget.

Funderar på att sälja det stora, fina träskåpet som
ursprungligen kommer från bryggeriet här i stan. Även
om det svider skulle jag vilja ha mer plats för sittyta.

Här är min moodboard: Dova färger som går ihop med
husfasaden. Tänker lite svart, beige/grått och kanske blekrosa.
Bordet och stolarna kommer från Rusta och är nätta utan att
vara mini. Sedan skulle jag gärna komplettera med någon
maffig ljuslykta och stora krukor med träd i.

Vimplarna som jag har sytt får vara kvar, liksom
de stora stenarna och rabarberbladet i betong.

De här inspirationsbilderna har jag haft på skrivbordet
i evigheter. Älskar färgskalan, ljusslingorna och liksom
... hela känslan.

Våren, alltså. Tänk vad mycket fint vi har framför oss.

Avokadoblommor

* * *

Första gången vi gjorde pokébowl hemma hade jag gott
självförtroende. Såg en Youtube-video på hur man skapade
avokadoblommor och tänkte ~ att det där såg ju enkelt ut.

Men riktigt så enkelt var det tydligen inte, blev jag varse.

I lördags var det åter dags för maträtten
som blivit hela familjens favorit. 

Och jag såg samma Youtube-video igen.

Gav mig sjutton på att här skulle det bli avokadokonst!

  

Den här gången gick det betydligt bättre.

Ganska stor skillnad på resultat beroende
på mognadsgrad, upptäckte jag.

Tror att knepet var en liten kniv och tunna skivor.

Och så här blev det i skålen.

Under gömmer sig ris för någon och sallad för någon. Sedan
råmarinerad lax (i bland annat sesamolja och japansk soja), färsk
mango, picklad rödlök, grovhackade jordnötter, koriander,
strimlade sockerärtor, rostade sesamfrön, vårlök och en
dressing på sriracha-sås och majonnäs.

Bara att lägga ihop och äta.

Vackert, gott och som bomull i magen.

Hon som skapar

* * *

Hon har blivit så stor, min flicka. Och jag är innerligt
glad för att jag får finnas vid hennes sida. Hon som nästan
läser mina tankar, hon som värnar sin intuition.

Om helgerna vaknar hon tidigt. Pigg av vårljuset, kanske.
Tar med hunden ut medan morgonfåglarna kvittrar. Ger henne
mat och tillreder sedan sin egen frukost. När jag släntrar ner
lite senare, är de alltid nära varandra. Siri i en soffa,
hunden som kurat ihop sig på hennes mage.

Tänk, att jag har en flicka som ska bli tolv. Som dansar balett
och längtar efter sina tåskor. Som kan njuta ensamma
hemmadagar på loven. Som är empatisk och godhjärtad
och som lyssnar inåt ~ och utåt, i trygghet.

Tänk, att jag har en flicka som älskar att läsa.
Som pysslar och är med kompisar och säljer Majblommor.
Som cyklar hem själv från skolan.

Ett av hennes senaste handarbeten är origami. Tranor, små
djur och blommor viker hon fram och lämnar efter sig.

Som små påminnelser av henne genom huset.

Fyra från kameran

* * *

Ett.

Trött tjej en vardagskväll.

Två.

Veckans undantag från lunchomelett.

Scrambled kesoplätar med jordgubbar och hemgjort 

jordnötssmör (så mycket godare att göra eget.)

Tre.

Trött hund, som är dålig i en tass och numera behöver skor ute.

Fyra.

En dessert för en tid sedan. Mangomousse, hemgjorda 

hallonmaränger och rostad vit choklad. Len, fräsch och god.

Tankar om alternativ vård

* * *

Jag pratar sällan om min hälsoresa i sociala sammanhang. Jag kan
skriva här, och på Instagram. Men jag tar helst inte upp det annars,
om inte någon frågar. För jag berättar gärna. Det är inte det.

När jag väl pratar om det av någon anledning, möter jag ofta kommentarer
som "De som håller på med alternativ hälsa utnyttjar på att folk mår dåligt!"

Tänk, att jag inte alls tycker att det är så.

Faktum är att ingen av de som hjälper mig
jobbar inom den traditionella vården.

Det är lätt att säga att man ska gå via läkare och sjukgymnast,
till exempel. Men ska man verkligen fortsätta att söka sjukgymnaster,
eller läkare, när man träffat många, och aldrig blivit bättre av det?

Jag tänker: Vart skulle jag vara i dag om jag inte sökt mig vidare?

När jag var som sämst kunde jag inte cykla till jobbet. Jag kunde inte
gå i trapporna hemma. Jag vaknade varje gång jag vände mig i sömnen
och knäna tog mot varandra. Trots att jag sov med tjocka knäskydd.
Jag tappade stora mängder hår. Blödde i tandköttet. Hade ingen mens.

Och mycket mer.

Trots kortisonsprutor blev inte knäna bättre. Ingen satte nämligen
det i samband med mina sköldkörtelproblem. Det visade
sig att min smärta härstammade från biverkningar av medicinen.

Jag känner enorm tacksamhet till många. Ett engagemang
och välvilja från människor som vill och kan hjälpa. M-i-n upplevelse
är att de som jobbar med alternativ vård och ett holistiskt synsätt
på kropp och själ många gånger själva har haft ont eller gått
igenom något svårt. De har funnit något som hjälpt dem
och senare fattat ett beslut om att försöka hjälpa andra.

Kostar det? Ja det gör det. Jag har en utbildad läkare, men hon har
ett uttalat holistiskt synsätt och rekommenderar kosttillskott av samma
märke som min kinesiolog. När jag söker hjälp hos henne går det inte via högkostnadsskyddet. Jag betalar allt själv. Och det är riktigt dyrt.

Genom åren har jag träffat en massa andra behandlare inom alternativ
hälsa. Och inte ett enda av de mötena har varit bortkastade pengar.
De har alla hjälpt mig på något sätt. För att utkristallisera mina egna behov
har jag fått leta. Testa olika. Men inget har varit bortkastat.

I dag har jag flera människor som hjälper mig. Jag ser dem som mitt
välvilliga team. Flera av dem känner inte varandra, men på olika sätt
finns de där, för att hjälpa mig att ha mindre ont. Att må bättre.

Jag har en stark tro i att allt hänger samman, grunden för mig är kanske
sköldkörteln. För att själv förstå och bena ur, delar jag upp i tre delar:
Sköldkörteln, hormonerna och ryggen. Även om allt egentligen hänger ihop.

Det rör sig på samtliga plan nu, även om jag också stöter på fallgropar.

~ Mer ljus, mer positivitet och mindre ont.

Äntligen!

Skyrunner, vilket vackert ord

 

* * *

Läser en artikel om löparen Emelie Forsberg och möter ett nytt ord.

~ Skyrunner

Det är så vackert, och innebörden låter fantastiskt.
Himlaspringare, himlalöpare.

Emelie kommer från Sverige och är en av världens främsta bergsatleter.
Hon bor med sin sambo i Måndalen i Norge. Springer i bergen, odlar,
yogar och äter vegetariskt. Trots att hon är bland den yttersta eliten, både
i löpning och i skimo (ski mountaineering racing) pratar hon om att träna
på intuition och lust.

Det låter så okomplicerat, lustfyllt och vackert. Och ändå har hon rekord
i att springa upp och ner för Kebnekaise. Tiden? 2 timmar och 1 minut.

Bilderna i boken är tagna av Emelies sambo, en av världens mest
meriterade skyrynners, Kilian Jornet. Fler härliga bilder finns på hennes
Instagram-konton @tinaemelie och @moonvalley_smallfarming.

I boken skriver hon: "Vi är alla skapta till att springa,
det är bara att sätta en fot framför den andra".

När jag väver ihop hennes ord min min egen upplevelse av att springa
i de svenska fjällen känns meningen som den mest självklara i världen.

Aldrig har det känts så rent och naturligt att sätta en fot framför den andra.

Ytterligare ett tips är att lyssna till intervjun
med Emelie Forsberg i Maratonpodden (länk).

Hemmajobb

* * *

Hörlurarna i öronen, mobiltelefonen närmast fulladdad.
Anteckningsblock i A5-storlek och en penna som glider lagom bra.

I veckan har jag intervjuat flera intressanta, roliga och spännande
personer via telefon. En dag stannade jag kvar hemma efter lunch
och gjorde intervjun vid köksbordet.

Fantastiskt att ha kontoret här för en stund. Tystnad. Och solsken genom
fönster från flera håll. En stund av ljusterapi och glädje, i all enkelhet.

I dag ska jag förvalta alla ord och sidor med anteckningar. Väva ihop
med research och bilder. Som jag älskar det, även om jag också brottas
med känslan av ... tomhet. Hur jag hittar vinklar, träffar människor,
bygger texter med intressanta säg, dofter, miljöbeskrivningar och ljud
och hur det liksom landar i tystnad. Det är jobbets natur, jag vet det.

~ Men ibland
 känns det, ändå.